Framåt slutet av augusti kommer den ut, ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Det är min första helt nya bok sedan 2008. (Här räknar jag alltså inte den utökade versionen av ”Stridens skönhet och sorg” eller ”Jag kommer ihåg”.) Om någon vecka ska det andra korrekturet landa i min brevlåda, och efter det återstår litet eller inget att göra. Omslaget är klart, men även för- och eftersättsen. Det är den bild som finns på insidan av bokens hårda pärm, och i det här fallet ser den hur så här:

”Söndagsvägen” handlar alltså om ett på sin tid mycket uppmärksammat mord. Det ägde rum 1965 i Stockholmsförorten Hökarängen, och som ledde till den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige före mordet på Olof Palme.

Just att utredningen blev så omfattande har lett till att arkiven innehåller mängder med material. När folk skriver om verkliga mordfall brukar man inte sällan nöja sig med att gå till det så kallade förundersökningsprotokollet, FUP:en, som är det åklagaren går till åtal med. Där finns bara det som är relevant för rättegången. Resten brukar försvinna in i det som kallas slasken eller sumpen – förhör, tips och annat material som inte ledde någon vart. Jag har arbetat även med ”sumpen”, som i det här fallet är nästan överväldigande stor, men också överrik på information som hjälper en att förstå polisarbetet, bostadsområdet där mordet skedde och även tiden. För detta är också en bok om rekordåren, om det nu närmast mytologiserade folkhems-Sverige som kan sägas ha nått sin höjdpunkt just här kring mitten av 60-talet.

På för- och eftersättsen ovan syns olika typer av material från arkiven, som jag använt i arbetet, bland annat en identifikationsparad (ja, en av dem är mördaren) men även ett foto, nere till vänster, av den person som ledde utredningen, den då legendariske men nu helt bortglömde kriminalkommissarien GW Larsson – för övrigt en av förebilderna till Sjöwall och Wahlöös ”Beck”. (Det går knappt ens att googla honom. Då får du bara upp länkar till en annan, samtida och mycket mer välkänd GW.)

Mer information om boken finns här.

Drömmen om allt det underbara som webben skulle ge oss är vår senaste utopi, och som alla utopier förutbestämd att haverera. Det är mer konstigt att det gick så fort. Jag tillhör nog de mer privilegierade, i det att jag i mitt arbete verkligen ser fördelarna i det som tidigare utlovats alla, som lättillgängligheten och snabbheten. Mycket, från att få tag på vissa källor eller viss litteratur, till att kontrollera enskilda fakta eller, säg, titta på hur ett enskilt hus i Paris ser ut idag, är så mycket enklare.

Men visst ser jag olägenheterna. Det finns forskning som visat att bara kunna SE sin mobiltelefon i sig splittrar tanken och distraherar, men det har jag redan sett hos mig själv. Så jag har schemalagd ”Stör ej” under arbetstid (inga ljud hörs, inga som ej står på min favoritlista kan ringa mig) och jag ser också till att alltid lägga undan maskinen, utom synhåll.

Dessutom använder jag det lilla programmet ”Space”, som hjälper mig litet att bryta mitt eget telefonberoende. Där kan du se hur många gånger du öppnar mobilen, och hur mycket tid du lägger ned på den. Siffrorna skrämmer till bättring, tro mig. Tycker illa om människor som aldrig kan släppa telefonen när man umgås, utan hela tiden måste kolla kolla kolla, och därför liksom inte är helt på plats, inte helt närvarande. Några gånger på restaurang har jag varit med om att pröva det där tricket att lägga alla mobilerna i en hög på bordet, och att den som plockar upp sin först får ta hela notan. Det funkar rätt bra.

Vad sedan gäller min dator använder jag sedan i höstas programmet LeechBlock. Detta är ett enkelt tillägg till Firefox som kan blockera vissa sajter som det är SÅ lätt att glida in på när det börjar bli knepigt och både tanke och fokus vill ut och vandra. Jag blockar till exempel min e-post från morgon till sen eftermiddag, och givetvis alla nyhetssajter.

När den där blockeringssidan dyker upp kan jag fortfarande hoppa till, liksom ertappad av mig själv, men även påmind om hur mycket i mig som faktiskt sker per automatik, utan tanke. Och om det är en sak jag lärt mig av livet, så är det att autopiloten i huvudet alltid styr mig vilse.

Läser Joachim Fests ”The Face of the Third Reich”, visserligen skriven 1963, men i många stycken fortfarande den bästa och mest precisa analysen av nazismen, som process, system och psykopatologi. Och han skriver så här om nazismens rötter:

We must look beyond the mere failure of the German people. It is true that every nation bears the responsibility for its own history. But the emergence of Hitler, the conditions for his rise and his triumph, depended on circumstances far beyond the narrower framework of conditions in Germany. We need not mention Versailles, nor Munich, nor Moscow. We may confine ourselves to the common inner characteristics of which these and countless other comparable stages on the road were only symptoms: the turning away of almost all European powers from reason and realism; the disenchantment with traditional values and ethical standards, accompanied by a lack of will to defend any moral and legal principles whatever; a shortsighted striving for advantage and security as well as, in particular, a susceptibility to illusion – the fatal characteristic of the epoch.

Alltför mycket av detta, kanske tillochmed allt, går att skåda idag. Men listan erbjuder också ett slags karta för motstånd, visar var det är vi måste hålla emot.

Jag har en tid tänkt att skriva en historia över de ting jag har på mitt skrivbord, ting som jag har samlat på mig under en lång tid, och som alla har något slags betydelse för mig – det är ju därför de hamnat där.

Denna ängel gjordes i skolan av min dotter Signe när hon var en åtta-nio år, och hon hade den med sig någon december när vi ännu bodde i lycka ute i Rasbo. Den fick en hedersplats bland allt julpynt. Men att packa undan den i januari smärtade mig litet, så istället fick den permanent asyl på mitt skrivbord. (Jag har även en annan ängel där jag skriver, i papper och klassisk barockstil, hängande över min stol.)

Vet inte riktigt var jag står rent teologiskt vad gäller änglar. Jag har en vag bild av deras hierarki – de sexvingade seraferna, de fyrvingade keruberna, etc och längst ned i hierarkin just de vänligt sinnade skyddsänglarna, en sådan som Signe gjort – lägg märke till leendet. Hursomhelst tycker jag mycket om idén, tanken att det existerar välvilliga väsen som vaktar över oss. Som ung man läste jag Frans G Bengtssons barndomsskildring, ”Den lustgård som jag minns”. Där berättar denne högst rationelle och ej vidare religiöst lagde man hur han som litet barn vinglade runt på en hög mur, men tappade plötsligt fotfästet och började falla baklänges, men att han kände då tydligt hur någon eller någon liksom fångar upp honom och lyfter honom tillbaka. Detta – och givetvis slutet på boken -, är nog det jag minns tydligast.

Jag började då ej utan iver skärskåda mitt eget liv efter liknande händelser, och fann några, ehuru utan Frans G Bengtssons tydligt fysiska och oförklarliga natur. En av dem jag funderade mest över var när jag en gång gjorde det man absolut inte får göra, dök på huvudet i grumligt vatten som visade sig vara på tok för grunt. Jag slog med huvudet hårt ned i botten och en smärta sköt upp samtidigt som hela kroppen liksom fälldes ihop. Och jag visste att detta var synnerligen farligt, något min far noga tillhållit mig från att INTE göra, då man kunde bli förlamad för livet, för något i nacken går sönder och går aldrig att reparera. Och allt det där åkte genom min hjärna på vad som måste ha varit mindre än en sekund, och jag tänkte först ”Nu blir jag förlamad” och fick en bild av en rullstol och en skumgummikrage av det där slaget min mamma brukade använda ibland, när hon satt framför TV:n och stickade (fråga mig ej varför, alltså inte varför hon tittade på TV, utan varför hon var den där kragen) och sedan vad jag antar är Lazarus i sin säng – och jag är fortfarande delvis i luften -, men den bilden skjuts bort av en ny tanke, rädd: ”Nu kommer pappa bli arg”. Och sedan tumlar jag runt, ansikte och näsborrar fulla av sand och för något ögonblick vet jag inte riktigt vad som är upp och ned. Och så bryter jag vattenytan, spottar, andas, och himlen är mulet grå och jag kan röra mig. Jag testar att vrida mitt huvud fram och tillbaka, gnider sanden ur mitt ansikte. Inga problem. Räddad. I alla fall i detta parallella universum. Jag berättade aldrig något för min pappa.

Det har varit många fler incidenter. Till synes oundvikliga kollisioner i trafiken som ej blivit av; ett antal fall från hög höjd, som bara resulterat i diverse intressant färgade blåmärken; ett flera ton tungt nedrasande betongelement som strök som en vindpust längs mitt byxben, lämnade mig helt oskadd – men klippte killen bredvid mig; en promenad i ovetskap genom ett minfält utanför Vares; den där granaten som träffade det hus jag sov i utanför Kabul, och som fick väggen att darra, men sedan inget mer, för den var en blindgångare; en annan granat på en vårgrön kulle utanför Tuzla etc. En kvinnas vänligt sökande fingar fann en gång på min nakna bröstkorg ett illa läkt revben efter ett revbensbrott jag helt glömt. Och när jag började raka av mig håret upptäckte jag att mitt kranium har ett tydligt hack i benet, och jag har en god gissning var jag fick det ifrån, men jag är inte säker. Kanske hade Chamfort rätt? Att slumpen är det öknamn vi ger försynen.

Läser i Albert Camus anteckningsböcker från november och december 1942. Han bodde då ensam i ett pensionatet i Le Panelier, en by i centralmassivet i Vivarais, dryga nio mil sydost om Lyon. (Vistelsen var ett led i försöken att bota hans återfall i TBC.) Han citerar Nietzsche som i sin tur citerar Stendhal:  ”Skönhet är ett löfte om lycka”. Och tillägger: ”Men om den inte i sig innebär lycka, vad kan den då lova?”

 

En undersökning genomfördes på 70-talet av 515 personer som stoppats från att ta sina liv genom att hoppa från Golden Gate-bron i San Fransisco. Den visade sig att bara 35 av dessa faktiskt kom att genomföra självmord i någon fas av livet. Det är 7%.

För det andra. Att hoppa från en hög bro som Golden Gate är ett effektivt sätt att ta sitt liv. 98% dör. Det finns bara 29 personer som överlevt ett språng från den bron. Dessa har intervjuats. Samtliga säger att de ångrade sig. Samtliga. Och inte senare. De ångrade sig i samma ögonblick de tog steget ut i luften.

Det är sen höst. Jag och mina bröder dödstädar efter pappa. På min lott faller att sortera böckerna. Jag upprättar ett slags triagesystem med tre högar. De som ska kastas. De som ska skänkas bort. De som kanske något av barnen eller barnbarnen vill ha.

En av böckerna är ”Spegelscener”, en samling med mina krigsreportage från Kroatien, Bosnien, Afghanistan och Irak. I den sitter något som verkar vara ett bokmärke. Det visar sig vara ett svartvitt fotografi av mig och min mamma.

Jag är kanske en månad gammal, min mamma 22 år, ung och smärt, profil lite granna som Audrey Hepburn, om det inte vore för att både hår och kläder är så tydligt 50-talsmässiga, också så till vida att det ännu finns drag av 40-talet i dem, i henne, för detta är de sista åren i ett decennium som aldrig riktigt kommer att göra sig fri från sin föregångare, olikt 60-talet, som här är bara tre år bort – ett decennium som kommer att definieras av sin vilja att bryta sig loss från det som varit, att bli sitt eget, förvandlas till Framtiden.

Ute har den branta, plötsliga norrbottniska våren säkert gjort sig påmind, men därom finns givetvis inget spår, för här är all uppmärksamhet fokuserad på denna treenighet. Först den nyblivna modern som betraktar sitt förstfödda barn; sedan barnet som möter hennes blick i den där sammansmältningens lycka (som vi sedan alltid förgäves eftersträvar, då den aldrig mer har denna karaktär av total självklarhet); till sist min pappa, den tredje personen som inte syns i bilden men som är dess förutsättning och på så sätt lika närvarande som vi andra två, för vi finns där i hans blick, fångad genom hans kamera, och det går nog inte att ta miste på hans glädje och stolthet manifesterad i viljan att ta detta fotografi, viljan att förlänga stunden, bli kvar i den för alltid.

En sak med det här fotot, tänker jag, när jag lyfter ut det ur boken och studerar det, är att ingen av dessa tre minns det. Jag var självfallet för liten, pappa är död, och mamma är förlorad i demensens dimmor. (När vi träffades senast tittade hon på mig med ett vänligt leende och sade ”Vem är du? Jag känner igen dig!” En stund senare gissade hon. Var jag inte Evert? Evert var hennes far. ”Nej, mamma”.)

Men fotot finns och jag vill tro att det ej var en slump att just det fanns just i den där boken. Det är långt mellan barnet på bilden och det som detta barn ska bli, men världen är alltjämt hel: ytterligheterna ryms där – det är väl detta som fotot ska påminna om –, och kärleken till det där barnet likaså.

Jag tar först fotot och lägger det för sig – det har jag tänkt behålla. Sedan lägger jag den lilla tunna volymen i högen för böcker som ska skänkas bort, men ångrar mig, och lägger tillbaka fotot på exakt samma ställe, och bestämmer mig för att behålla den för mig själv. Var för sig har de två tingen liten eller ingen mening. Förenade, juxtapositionerade, bär de på ett budskap från min far. Av kärlek. Så vill jag tro i alla fall.

Jag sitter på Årstateaterns scen med den tyske författaren Daniel Kehlmann. (Hann dit med tre minuter till godo, efter att ha tagit buss 160 från Gullmarsplan; kvällen är novembermörk och regnig.) Han är nog mest känd för sin bok ”Världens mått”. Det vi ska prata om är dock hans nya roman ”Tyll”, som handlar om det Trettioåriga kriget.

Samtalet flyter på lätt. Kehlmann är klipsk, kunnig, nyfiken. Min gamla bok ”Ofredsår” är en av hans inspirationskällor, vilket jag kan se bara med ansträngning. (Så skicklig är han.) Den där dryga timmen går fort, och vips sitter jag i en taxi på väg till Centralen. Vi har bytt e-postadresser. (Jag hittade ej mina visitkort, och vem behöver sådana nu för tiden?) Med mig har jag också några idéer som har dykt upp under vårt samtal:

1. En bok är ett sätt att lära sig skriva en bok. Men det gäller bara den boken. När man börjar på en ny måste man lära om på nytt.
2. Skillnaden mellan en historiker och en skönlitterär författare ligger ej i formen utan i relationen till det ovetbara.
3. För att ge en övertygande bild av det förflutna inifrån behöver man ej låta bli att använda nutida ord, men man måste akta sig för att använda nutida begrepp.
4. Problemet med vissa historiska romaner är ej att de hittar på för mycket, utan att de hittar på för litet.
5. Dock finns det sammanhang och fakta som aldrig får fiktionaliseras, av moraliska skäl. (Som exempelvis att framställa konspirationsteorier använda för att rättfärdiga massmord som vore de fakta.)
6. Historiska romaner är en fabel om samtiden.

Drömde inatt än en gång om mitt hus ute på landet i Rasbo, trots att det nu är åtta år sedan vi flyttade därifrån – i ett desperat försök att korta ned pendlingstiderna till Stockholm och Börshuset. Längtar alltjämt tillbaka. Detta att fästa sig vid en plats liknar det som händer när man börjar älska en människa. Det är ett åtagande som för till omedelbar lycka, men som också öppnar för framtida sorg. Och jag tänker på vad CS Lewis sade: ”The pain I feel now is the happiness I had before”.

Min nästa bok heter ”Söndagsvägen”, och att skriva den har varit en lite speciell upplevelse. Med den prövar jag på en genre som är ny för mig, men som jag personligen varit intresserad av länge, nämligen det som på engelska kallas ”True Crime”, och på svenska ”Berättelser om brott” eller ibland ”Rättsfall”.

Boken handlar om ett mord som ägde rum i Stockholm på sommaren 1965, och som är intressant i sin egen rätt: det visade sig vara ett ytterligt svårlöst fall, och väckte kolossal uppmärksamhet. Utredningen var också den största och mest komplicerade i Sverige före Palmemordet 1985. En ung kvinna hittas död i sin säng, och först avfärdas det som självmord, men när det blir fastställt att hon verkligen bragts om livet är det istället oklart hur hon dödats. Utredningen tar många oväntade vändningar, men när till slut en person åtalas för brottet blir denne frikänd i första instans.

Viktigt för mig har dock inte bara varit VAD som hände utan även NÄR det hände. År 1965 kan betecknas som Folkhemmets och Rekordårens höjdpunkt. Ekonomin var nästan ofattbart stark, de viktiga reformerna många, de verkliga politiska motsättningarna få, arbetslösheten i praktiken obefintlig, levnadsstandarden stadigt ökande, bilden av världen ljus, optimismen inför framtiden gränslös. (För att inte tala om musiken. 1965 är nog ett av de mest remarkabla musikåren någonsin – mer om det någon annan gång.) Samtidigt fanns där tecken på att något höll på att spricka upp mitt i all denna skenbara harmoni: bland annat så var Sverige drabbat av en epidemi av narkotikamissbruk, och framåt slutet av sommaren uppstod våldsamma ungdomskravaller, framför allt i Stockholm men även i andra städer.

För en historiker är 1965 på flera vis ett viktigare årtal än 1968, som är alltför nedtyngt av årtalsmagi och symbolism, och som dessutom många gånger är mer av en slutpunkt än en inledning på något helt nytt.

Förutom historien om brottet, är boken därför också ett försök av mig att utifrån en enskild händelse skildra och förstå rekordårens Sverige, denna nu närmast mytiska tid, och en tid jag själv upplevt som barn. (Jag minns också det här fallet, som kan sägas vara det första av de många så kallade ”sommarmorden”, som bevakades i detalj av kvällspressen under andra hälften av 60-talet, och som på sitt sätt kom att bli en del av tidsandan.)

Boken bygger på tre typer av källor: arkivmaterial från polis och domstolar, samtida pressartiklar samt intervjuer med människor som var där och var med. Materialet är flödande rikt. Jag har varken velat eller behövt hitta på något.

”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord” kommer ut hösten 2020 på Natur & Kultur.