Platsens verkan

Drömde inatt än en gång om mitt hus ute på landet i Rasbo, trots att det nu är åtta år sedan vi flyttade därifrån – i ett desperat försök att korta ned pendlingstiderna till Stockholm och Börshuset. Längtar alltjämt tillbaka. Detta att fästa sig vid en plats liknar det som händer när man börjar älska en människa. Det är ett åtagande som för till omedelbar lycka, men som också öppnar för framtida sorg. Och jag tänker på vad CS Lewis sade: ”The pain I feel now is the happiness I had before”.

Om ”Söndagsvägen”

Min nästa bok heter ”Söndagsvägen”, och att skriva den har varit en lite speciell upplevelse. Med den prövar jag på en genre som är ny för mig, men som jag personligen varit intresserad av länge, nämligen det som på engelska kallas ”True Crime”, och på svenska ”Berättelser om brott” eller ibland ”Rättsfall”.

NOK_ENGLUND_SONDAGSVAGEN_front_lowBoken handlar om ett mord som ägde rum i Stockholm på sommaren 1965, och som är intressant i sin egen rätt: det visade sig vara ett ytterligt svårlöst fall, och väckte kolossal uppmärksamhet. Utredningen var också den största och mest komplicerade i Sverige före Palmemordet 1985. En ung kvinna hittas död i sin säng, och först avfärdas det som självmord, men när det blir fastställt att hon verkligen bragts om livet är det istället oklart hur hon dödats. Utredningen tar många oväntade vändningar, men när till slut en person åtalas för brottet blir denne frikänd i första instans.

Viktigt för mig har dock inte bara varit VAD som hände utan även NÄR det hände. År 1965 kan betecknas som Folkhemmets och Rekordårens höjdpunkt. Ekonomin var nästan ofattbart stark, de viktiga reformerna många, de verkliga politiska motsättningarna få, arbetslösheten i praktiken obefintlig, levnadsstandarden stadigt ökande, bilden av världen ljus, optimismen inför framtiden gränslös. (För att inte tala om musiken. 1965 är nog ett av de mest remarkabla musikåren någonsin – mer om det någon annan gång.) Samtidigt fanns där tecken på att något höll på att spricka upp mitt i all denna skenbara harmoni: bland annat så var Sverige drabbat av en epidemi av narkotikamissbruk, och framåt slutet av sommaren uppstod våldsamma ungdomskravaller, framför allt i Stockholm men även i andra städer.

För en historiker är 1965 på flera vis ett viktigare årtal än 1968, som är alltför nedtyngt av årtalsmagi och symbolism, och som dessutom många gånger är mer av en slutpunkt än en inledning på något helt nytt.

Förutom historien om brottet, är boken därför också ett försök av mig att utifrån en enskild händelse skildra och förstå rekordårens Sverige, denna nu närmast mytiska tid, och en tid jag själv upplevt som barn. (Jag minns också det här fallet, som kan sägas vara det första av de många så kallade ”sommarmorden”, som bevakades i detalj av kvällspressen under andra hälften av 60-talet, och som på sitt sätt kom att bli en del av tidsandan.)

Boken bygger på tre typer av källor: arkivmaterial från polis och domstolar, samtida pressartiklar samt intervjuer med människor som var där och var med. Materialet är flödande rikt. Jag har varken velat eller behövt hitta på något.

”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord” kommer ut hösten 2020 på Natur & Kultur.

Den visuella loopen

De flesta historiker är nog överens om att en av de stora skiften som ägde rum under senmedeltiden var övergången från en kultur som är i huvudsak visuell (och talad), till en som domineras av skriften. Och jag tror att de flesta av oss som lever idag inte kan undgå att notera att nu pågår det en rörelse i motsatt riktning. Skriftkulturen tappar till förmån för det visuella.

Detta får givetvis följder. Å ena sidan så kommer vår samtid givetvis vara den mest dokumenterade någonsin – visuellt sett. Allt som sker kommer att vara dokumenterat på bild. Å andra sidan kommer materialet vara delvis oanvändbart på grund av sin oöverskådlighet – och banalitet. (En beräkning från 2014 säger att det redan då laddades upp 1.8 miljarder bilder om dagen. Det blir 657 miljarder bilder om året, lågt räknat. Skulle inte förvåna mig om vi redan passerat biljonstrecket. Och då talar vi bara om det material som hamnar på sociala medier.)

Det stora hotet med det här skiftet tillbaka till det visuella, är att det leder till att man ej artikulerar sina erfarenheter utan bara avbildar dem. Och då blir det svårt att förstå sin värld, och omöjligt att genomskåda den.

Skolverket och antiken

Det har varit högsta mode i decennier, detta att politiker ställer sig upp med magstöd och allvarsblick och förkunnar historieämnets betydelse. Ja, det har varit mer än mode, det har varit en reflex, ett mantra som dånat från mängder av talarstolar. Historielösheten ska bekämpas, fördumningen stoppas, den spärr mot en upprepning av historiens värsta brott och irrvägar som historien, och bara historien, kan förse oss med, skall förstärkas, etc. Tänk, jag har faktiskt trott att de menat allt detta.


Men det är som om den ena handen inte vet vad den andra gör.

Det byråkratiskt-pedagogiska komplexet, den svenska skolans djupa stat, har fortsatt att leva sitt gamla liv, obekymrade av tal på partikongresser och invigningar, och strävat vidare med att på olika vis reducera historieämnet. Alltid under vackra förevändningar eller kanske krokodiltårar, ity sådana är spelets regler.

På så vis är det senaste förslaget från Skolverket inget nytt. Vi skådar ännu ett stycke byråkratiskt naveludd, pillat fram av ämbetsmän som idag gör vad deras företrädare gjorde igår, och deras företrädares företrädare före dem. Det nya i förslaget är dock radikaliteten.

Tidigare tillbakarullning har varit mer krypande, tagit form av ett slags utsvältning. Timantalet har skurits ned utan att målen nämnvärt förändrats vilket lett till det som på skolbyråkratiska kallas ”stoffträngsel”, och som bland annat med nödvändighet fört till en kraftigt ökad abstraktionsgrad – ju mindre tid som avsätts till ämnet desto svårare blir det att begripliggöra.

Det påminner inte så lite om de mekanismer som delar av den offentliga sektorn utsatts för: man stryper anslagen och då fungerar verksamheten sämre och sämre, varefter man till slut kan gå in och lägga ned eller privatisera. Man skapar själv grunden för de missförhållanden som ens egen radikala agenda ska åtgärda.

Förslagets alexanderhugg (OBS, en i framtiden obegriplig metafor), tanken att bara lyfta ut antiken, och i praktiken låta världshistorien starta först år 1500 för svenska elever, är förödande på två vis. (Och nu bortser jag från det kunskapstapp och den oreparabla bildningsförlust som blir följden, och flera av förslagets kritiker redan helt korrekt lyft fram.)

För det första bryter detta den sammanhangskänsla som behövs för att göra historien förståelig. Att låta världen likt Afrodite ur havets skum (OBS, en i framtiden obegriplig metafor) bara uppstå där år 1500 kommer att ge eleverna en bild av förflutenheten som inte bara blir obegriplig utan även falsk. För det andra etableras iochmed det här förslaget ett farligt precedensfall inför de klåfingriga skolbyråkraternas nästa etapp i sin långa anabasisvandring (OBS, en i framtiden obegriplig metafor) mot glömskans och historielöshetens trygga land. Kanske också utförd under andra politiska konjunkturer. Vad kastas i soptunnan då? När kommer världen att uppstå i det förslaget? År 1800? År 1945?

Gör om. Gör rätt.

Så vad är detta?

År 2018 slutförde jag ”Stridens skönhet och sorg”, ett arbete som sysselsatt mig i över tio år. Och iochmed att boksviten om det Första världskriget var till ända lupen, var det logiskt att lägga ned den lilla projektblogg som jag drivit för att låta läsare följa med i detta verks tillblivelse.

Med åren har jag dock kommit att sakna att ha en alldeles vanlig blogg, vare sig kopplad till något särskilt ämbete eller något särskilt projekt, utan bara som en enkel och anspråkslös möjlighet till information, givetvis, men även för infall, tankar och läsefrukter, minnen och vardagligheter – som den blogg jag drev fram till 2009, ett årtal som för övrigt nu känns oändligt avlägset i mitt liv.

Så detta är min allra som nyaste blogg. Här skriver jag i min kapacitet som författare och historiker. Om sådant jag vill berätta och om sådant som faller mig in. Jag gör mig inga illusioner om att hinna uppdatera överdrivet ofta.