Till Kristina

Allrakäraste Kristina, ingen annan ledamot kunde göra mig så glad, så upprymd, så konfkristinaunderad, så inspirerad, så road, så förbryllad, så upplyft, så varm i hjärtat. Det är ingen jag brukar citera så ofta som du. Ett exempel: ”När vi står på toppen av vår förmåga, hur tar vi oss därifrån?” Satt ofta och gärna invid dig på Freden bara för att höra dina berättelser om allt det du varit med om, inte sällan små utsökta absurdistiska miniatyrer, och jag sade gång på gång att ”Kristina, du måste skriva dina memoarer” och du bara skrattade bort det, och jag lovade då att bli din Boswell – trots att jag vet att jag inte skulle vara uppgiften vuxen. Du gav mig lugnande tabletter en gång när jag var mycket ledsen, jag gav dig scones som jag bakat själv. Du var gudmor till min dotter Turid, jag brukade ibland följa dig hem när du bodde på Söder och hade blivit rånad och dessutom hade dålig höft, och när jag skulle sluta som Ständig sekreterare ville du ge mig en sabel som tillhört din pappa. Vi satt mitt emot varandra under sammanträdena och brukade utbyta blickar och fnissa när någon sagt något ovanligt dumt. I min bokhylla står böcker jag lånade av dig – bland annat en tjock sak med Bob Dylans sångtexter, som du insisterade att jag skulle läsa – och hur gör jag nu med dem? Sista året brukade jag krama dig när vi sågs och säga ”Hur är det, gumman?” Och du svarade: ”Hur är det själv, GUBBEN?” Tänk om en bråkdel av den uppskattning som skänkts dig nu när du är död kommit till till handa medan du ännu levde – vad glad du skulle ha blivit, så mycket kraft du skulle ha fått. Du visste allt om förlusten som ett livsvillkor, men jag tycker inte om det sätt varpå världen och den blå himlen bara förblir, trots att du är borta. Jag saknar dig redan.

Om att ha tråkigt

Jag är kapabel till många starka känslor, det vet jag tyvärr alltför väl. Dock har jag svårt att känna leda. Även i de mest besynnerliga lägen finns det något att undersöka, läsa, beskåda, titta under, vrida på, förundras över. Det är i grund och botten ett barnsligt drag, och det är det av mina olika barnsligheter som jag – vid sidan av nyfikenheten – alltjämt kan känna tacksamhet över.

En del av det är nog en funktion av att jag över 30 år av mitt liv har haft små barn hemmavid, och av dem hela tiden påmints om möjligheten att se världen som ny. När man går invid en tvååring måste du inte bara anpassa sig efter tvååringens gångtempo; du får även en möjlighet att se vad denne ser, allt det där du själv missar, bara för att din blick nött tingen genomskinliga, tomma. Men deras ögon är oförstörda.

Milan Kundera har skrivit om det moderna ledan på ett sätt romantiserar forna tider villkor, men som ändå fångar något viktigt:

”Jag vill mena att mängden leda, om ledan nu kan mätas, i dag är mycket större än den var förr. Ty forna dagars yrken, merparten av dem åtminstone, var otänkbara utan ett mått av lidelse: jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse. Livets mening var ingen fråga, den var ett med dem, något självklart, i deras verkstäder, på deras fält. Varje yrke hade skapat  sin egen mentalitet, sitt eget sätt att vara. En läkare tänkte annorlunda än en bonde, en militär uppträdde annorlunda än en skollärare. I dag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensam likgiltighet för vårt arbete.”

Kundera har fått korn på något här. Vad som dock undgår honom i denna idyllisering är en avgörande skillnad mellan då och nu, nämligen lönearbetet och dess tendens till inlåsning. Forna tiders bönder och hantverkare kunde förvisso vara fångade av en syssla. När skörden skall bärgas eller en vara levereras ges ingen som helst tidsmässig pardon. Dock var de aldrig fångade av en plats. De stannade på åkern eller i verkstaden precis så länge som det krävdes för att utföra denna sin syssla – och det kunde vara mycket länge. Sedan var de fria att gå annorstädes, göra annat. Lönearbetaren däremot äger inte sin tid: den har någon annan köpt av honom. Han eller hon är istället bunden till en plats, oavsett om där finns något vettigt att göra eller ej. Och den belägenheten är givetvis som gjord för att skapa tristess, i kopiösa mängder.

De gånger jag har upplevt vad jag antar är leda har nästan ofelbart uppstått i den här situationen då jag har befunnit mig fast på en plats, inte sällan ett rum, fast med andras röster, ur vars munnar det faller tomma ord om likgiltiga ämnen. Då flyr jag. I första hand i tanken, tar upp min svarta anteckningsbok, skriver mig bort, i andra genom att skylla på att jag behöver besöka ”The Little Boys Room”. Att göra meningslösa saker är värre än att inte göra något alls.

Dock är det möjligt att Byron hade rätt, att leda är en egenskap hos individen och inte ett kännetecken för en situation. Vilket betyder att det inte finns några tråkiga böcker, eller tråkiga ämnen, utan blott tråkiga författare. På samma gång och av samma skäl, är det få avfärdande omdömen om just texter som syns mig mer poänglösa än att säga att den ”är tråkig”, för vad du avslöjar där är din egen oförmåga att ryckas med eller finna undertexten eller bara vara öppen för annat än dina egna fixa idéer. Med andra ord att du är en tråkmåns själv.

Jag minns från när jag var barn, hur jag ofelbart stegrade mig över att tvingas avbryta lekandet eller ritandet eller byggandet (alla ofelbart utflykter in i något slags parallell verklighet) för att det nu var dags att gå att sova. Det fanns alltid något mer att undersöka, läsa, beskåda, titta under, vrida på, förundras över. Det var som om dygnets ljusa timmar inte räckte till. Och jag minns hur jag längtade efter att bli vuxen då jag trodde att detta skulle låta mig själv styra över min tid. Så blev det inte riktigt. Inte heller idag är det som om dygnets timmar vill räcka till. Ju äldre jag blir desto fler uppslag får jag, samtidigt som tiden att utföra dem på blir allt knappare. Jag kan vara deprimerad, arg, besviken, bitter, vällustig, överilad, dumdristig, högmodig och melankolisk. Tråkigt har jag aldrig.

Söndagsvägen – slutkorrektur

2020-03-27 10.46.51Lägger sista sista handen vid min kommande bok ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Är alltid lite lurigt med de känslor som infinner sig vid det här skedet av ett arbete på en ny bok. Betyder den mättnad jag känner att jag faktiskt är färdig med den här texten? Eller är det bara ett tecken på att jag bara börjat ledas vid den?

Minns när jag fick korrekturet till ”Den oövervinnerlige” hembudat till mig, där jag bodde ute i Rasbo. Jag packade upp det, lade högen med papper på köksbordet och vårsolen sken. Korret var enormt. Jag bläddrade lite, och föll sedan i tyst gråt. Inte för att det plötsligt kändes tomt, som någon föreslog när jag berättade om det, utan för att jag kände mig lättad. Jag var klar, jag var äntligen klar. Fem år hade det tagit.

Några sådana skakningar känner jag inte här. Det känns bra att ha fört detta för mig udda projekt till sin fullbordan. Hittar nästan inga fel  – de uppfiskades ur tidigare korrektur – men kommer istället att fastna på några stycken i texten, och börjar läsa vidare, tänker ”Det där blev nog rätt bra”, eller minns just de dokumenten, eller när jag satt på det eller det arkivet, bladade genom dokumenten i arkivkapslarna. Korrekturet blir så en resa bakåt i tiden, genom hela projektet, dess ögonblick av glädje, rus rentav, dess ögonblick av tvivel. Men samtidigt infinner sig en viss distans, som också hör till. Nu kan jag gå vidare, ännu en tid ”an employee of a former self”, men snart helt fri.

”Söndagsvägen” kommer ut i augusti. På Natur & Kultur.

Mirella är död

För en knapp månad sedan dog den italienska sopranen Mirella Freni, 84 år gammal. Och jag blev lite ledsen, för hon har varit min följeslagare i över 20 år. Tyckte mycket om hennes röst, och hon var nog den jag lyssnade allra mest på när jag skrev. Eller varför detta tempusbyte? Hon är nog den jag lyssnar allra mest på när jag skriver – även om Maria Callas nu börjat att ta plats. Hon var kanske inte så välkänd utanför kännarnas krets, till dels för att hon var noga med sina roller, och ej tog sig an sådant som hon kände låg utanför hennes räckvidd. Resultatet blev en synnerligen jämn produktion. Hon drabbades aldrig av storhetsvansinne med logiskt åtföljande haverier. I det kan jag känna att hon var en förebild.

Jag lyssnar mest på italiensk opera när jag skriver. Varför har jag förklarat i annat sammanhang. Den emotionella laddningen är i regel synnerligen hög, samtidigt som min italienska är såpass skral att jag ej frestas att lyssna på texten. Jag bjuds känslor, men slipper orden. De måste jag styra över själv.

För den som är intresserad finns här min lista med skrivmusik på Spotify:

https://open.spotify.com/embed/playlist/0qOkbXirifoVCHq15crNh3

 

Historia över tingen på skrivbordet – 2

skrivbordstingDetta är sannolikt ett av de mest udda tingen på mitt skrivbord: det är en del av ett rotorhjul från en tysk krypteringsmaskin från det Andra världskriget av märke Enigma. Maskinen som sådan har fått en plats i historieböckerna, då de allierades möjlighet att läsa de kommunikationer som gick via den tyska krigsmaktens teoretisk sett oknäckbara kodmaskin gav dem ett stort övertag, och bidrog på ett märkbart vis till deras seger. Hela denna operation var givetvis strängt sekretessbelagd, och hemligstämpeln hävdes först på 70-talet, men Enigmamaskinen sedan dess blivit en del av den populärkulturella bilden av kriget: Ultra, Das Boot, U-571, Bletchley Park, Turing och allt det där.

enigmaMitt intresse för kryptering väcktes för övrigt under mina år på FRA på 80-talet, och jag minns ännu en del lektioner i fyr- och femställiga koder, nere i ett fönsterlöst källarrum ute på den stora anläggningen på FRA. (Förresten, var det verkligen fönsterlöst? Kanske är det bara minnets och min egen känsla för dramatik som lägger till denna detalj?) Och sedan känslan av att under pågående Kallt krig få låsa upp fiendens låsta rum – med en annan uppsättning nycklar, och kanske även via ett lås denne inte visste fanns – och titta in. Avkoda det dolda, det fördolda.

Det som gör den här rotorn än mer udda är varifrån den kommer: Stalingrad. Den satt på en maskin som med all sannolikhet förstördes av de tyska brukarna själva någon av de sista dagarna av januari eller första i februari 1943, då ”Kitteln” kollapsade. Den hamnade i min ägo då jag en gång surfade runt efter information om just Enigma, och genom det där lite planlösa klickandet på länk via länka via länk (något jag själv avskyr, i alla fall teoretiskt, då det så lätt planar ut i poänglöst tidsfördrivande) plötsligt nådde en sida på Ebay, där denna bjöds ut till försäljning. Jag slog till. Kunde inte låta bli.

Som historiker sysslar du per definition med något som inte längre finns. (Tidens innersta egenskap är att gå förlorad.) Det förflutna når dig bara indirekt, via spåren, i regel i form dokument, texter, ord, ord. Och så måste det vara. Dock har det inte sällan fött en impuls hos mig (och många andra) att besöka platserna där något stort HAR SKETT, och i regel med samma vaga besvikelse som resultat: så det var här det hände, jaha, men det finns ingenting kvar här heller, och jag strövar runt lite planlöst, vrider på kartan, prövar min inbillningskraft på grässluttningar och skogsdungar, stirrar stint ned i backen, ända tills magen gör sig påmind och jag istället börjar tänka på lunch.

Då kan ting som detta ge historien kropp. Lite granna i alla fall. Och jag brukar nästan alltid vända åter från dessa resor med ett rostigt ting, eller, i brist på bättre, en sten i fickan. Att leta efter spår är dock sekundärt jämfört med att tolka spåren, att avkoda dem. Så det här rotorhjulet är för mig inte bara en dramatisk kvarleva från slutskedet av slaget vid Stalingrad, ett stycke påtaglig förflutenhet, vars individuella historia är nåbar enbart med fantasin, utan även ett slags totem. (Och som alla totem har jag inte valt den, utan den har valt mig.)

Det förflutna är försvunnet. Blott fragment återstår, spår, ofullständiga, motsägelsefulla, och även där orden når oss, finns där – ibland i och ibland under texten – ett chiffer vars kod måste knäckas. Rotorhjulet manar till vaksamhet, och ödmjukhet. Betyder det där ordet verkligen samma sak för mig som för den där personen som skrev dagboken för 300 år sedan? Är begreppen översättliga? Finns här en kod? Går den att knäcka? Kommer budskapet till slut att gå fram?

Mer om ”Söndagsvägen”

Framåt slutet av augusti kommer den ut, ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Det är min första helt nya bok sedan 2008. (Här räknar jag alltså inte den utökade versionen av ”Stridens skönhet och sorg” eller ”Jag kommer ihåg”.) Om någon vecka ska det andra korrekturet landa i min brevlåda, och efter det återstår litet eller inget att göra. Omslaget är klart, men även för- och eftersättsen. Det är den bild som finns på insidan av bokens hårda pärm, och i det här fallet ser den hur så här:

FOE-Söndagsvägen

”Söndagsvägen” handlar alltså om ett på sin tid mycket uppmärksammat mord. Det ägde rum 1965 i Stockholmsförorten Hökarängen, och som ledde till den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige före mordet på Olof Palme.

Just att utredningen blev så omfattande har lett till att arkiven innehåller mängder med material. När folk skriver om verkliga mordfall brukar man inte sällan nöja sig med att gå till det så kallade förundersökningsprotokollet, FUP:en, som är det åklagaren går till åtal med. Där finns bara det som är relevant för rättegången. Resten brukar försvinna in i det som kallas slasken eller sumpen – förhör, tips och annat material som inte ledde någon vart. Jag har arbetat även med ”sumpen”, som i det här fallet är nästan överväldigande stor, men också överrik på information som hjälper en att förstå polisarbetet, bostadsområdet där mordet skedde och även tiden. För detta är också en bok om rekordåren, om det nu närmast mytologiserade folkhems-Sverige som kan sägas ha nått sin höjdpunkt just här kring mitten av 60-talet.

På för- och eftersättsen ovan syns olika typer av material från arkiven, som jag använt i arbetet, bland annat en identifikationsparad (ja, en av dem är mördaren) men även ett foto, nere till vänster, av den person som ledde utredningen, den då legendariske men nu helt bortglömde kriminalkommissarien GW Larsson – för övrigt en av förebilderna till Sjöwall och Wahlöös ”Beck”. (Det går knappt ens att googla honom. Då får du bara upp länkar till en annan, samtida och mycket mer välkänd GW.)

Mer information om boken finns här.

Försök till digital minimalism

Drömmen om allt det underbara som webben skulle ge oss är vår senaste utopi, och som alla utopier förutbestämd att haverera. Det är mer konstigt att det gick så fort. Jag tillhör nog de mer privilegierade, i det att jag i mitt arbete verkligen ser fördelarna i det som tidigare utlovats alla, som lättillgängligheten och snabbheten. Mycket, från att få tag på vissa källor eller viss litteratur, till att kontrollera enskilda fakta eller, säg, titta på hur ett enskilt hus i Paris ser ut idag, är mycket enklare.

Men visst ser jag olägenheterna. Det finns forskning som visat att bara kunna SE sin mobiltelefon i sig splittrar tanken och distraherar, men det har jag redan sett hos mig själv. Så jag har schemalagd ”Stör ej” under arbetstid (inga ljud hörs, inga som ej står på min favoritlista kan ringa mig) och jag ser också till att alltid lägga undan maskinen, utom synhåll.

Dessutom använder jag det lilla programmet ”Space”, som hjälper mig litet att bryta mitt eget telefonberoende. Där kan du se hur många gånger du öppnar mobilen, och hur mycket tid du lägger ned på den. Siffrorna skrämmer till bättring, tro mig. Tycker illa om människor som aldrig kan släppa telefonen när man umgås, utan hela tiden måste kolla kolla kolla, och därför liksom inte är helt på plats, inte helt närvarande. Några gånger på restaurang har jag varit med om att pröva det där tricket att lägga alla mobilerna i en hög på bordet, och att den som plockar upp sin först får ta hela notan. Det funkar rätt bra.

Vad sedan gäller min dator använder jag sedan i höstas programmet LeechBlock. Detta är ett enkelt tillägg till Firefox som kan blockera vissa sajter som det är SÅ lätt att glida in på när det börjar bli knepigt och både tanke och fokus vill ut och vandra. Jag blockar till exempel min e-post från morgon till sen eftermiddag, och givetvis alla nyhetssajter.

När den där blockeringssidan dyker upp kan jag fortfarande hoppa till, liksom ertappad av mig själv, men även påmind om hur mycket i mig som faktiskt sker per automatik, utan tanke. Och om det är en sak jag lärt mig av livet, så är det att autopiloten i huvudet alltid styr mig vilse.

Inför ett nytt decennium

Läser Joachim Fests ”The Face of the Third Reich”, visserligen skriven 1963, men i många stycken fortfarande den bästa och mest precisa analysen av nazismen, som process, system och psykopatologi. Och han skriver så här om nazismens rötter:

We must look beyond the mere failure of the German people. It is true that every nation bears the responsibility for its own history. But the emergence of Hitler, the conditions for his rise and his triumph, depended on circumstances far beyond the narrower framework of conditions in Germany. We need not mention Versailles, nor Munich, nor Moscow. We may confine ourselves to the common inner characteristics of which these and countless other comparable stages on the road were only symptoms: the turning away of almost all European powers from reason and realism; the disenchantment with traditional values and ethical standards, accompanied by a lack of will to defend any moral and legal principles whatever; a shortsighted striving for advantage and security as well as, in particular, a susceptibility to illusion – the fatal characteristic of the epoch.

Alltför mycket av detta, kanske tillochmed allt, går att skåda idag. Men listan erbjuder också ett slags karta för motstånd, visar var det är vi måste hålla emot.

Historia över tingen på skrivbordet – 1

skrivbordstingJag har en tid tänkt att skriva en historia över de ting jag har på mitt skrivbord, ting som jag har samlat på mig under en lång tid, och som alla har något slags betydelse för mig – det är ju därför de hamnat där.

ängelnDenna ängel gjordes i skolan av min dotter Signe när hon var en åtta-nio år, och hon hade den med sig någon december när vi ännu bodde i lycka ute i Rasbo. Den fick en hedersplats bland allt julpynt. Men att packa undan den i januari smärtade mig litet, så istället fick den permanent asyl på mitt skrivbord. (Jag har även en annan ängel där jag skriver, i papper och klassisk barockstil, hängande över min stol.)

Vet inte riktigt var jag står rent teologiskt vad gäller änglar. Jag har en vag bild av deras hierarki – de sexvingade seraferna, de fyrvingade keruberna, etc och längst ned i hierarkin just de vänligt sinnade skyddsänglarna, en sådan som Signe gjort – lägg märke till leendet. Hursomhelst tycker jag mycket om idén, tanken att det existerar välvilliga väsen som vaktar över oss. Som ung man läste jag Frans G Bengtssons barndomsskildring, ”Den lustgård som jag minns”. Där berättar denne högst rationelle och ej vidare religiöst lagde man hur han som litet barn vinglade runt på en hög mur, men tappade plötsligt fotfästet och började falla baklänges, men att han kände då tydligt hur någon eller någon liksom fångar upp honom och lyfter honom tillbaka. Detta – och givetvis slutet på boken -, är nog det jag minns tydligast.

Jag började då ej utan iver skärskåda mitt eget liv efter liknande händelser, och fann några, ehuru utan Frans G Bengtssons tydligt fysiska och oförklarliga natur. En av dem jag funderade mest över var när jag en gång gjorde det man absolut inte får göra, dök på huvudet i grumligt vatten som visade sig vara på tok för grunt. Jag slog med huvudet hårt ned i botten och en smärta sköt upp samtidigt som hela kroppen liksom fälldes ihop. Och jag visste att detta var synnerligen farligt, något min far noga tillhållit mig från att INTE göra, då man kunde bli förlamad för livet, för något i nacken går sönder och går aldrig att reparera. Och allt det där åkte genom min hjärna på vad som måste ha varit mindre än en sekund, och jag tänkte först ”Nu blir jag förlamad” och fick en bild av en rullstol och en skumgummikrage av det där slaget min mamma brukade använda ibland, när hon satt framför TV:n och stickade (fråga mig ej varför, alltså inte varför hon tittade på TV, utan varför hon var den där kragen) och sedan vad jag antar är Lazarus i sin säng – och jag är fortfarande delvis i luften -, men den bilden skjuts bort av en ny tanke, rädd: ”Nu kommer pappa bli arg”. Och sedan tumlar jag runt, ansikte och näsborrar fulla av sand och för något ögonblick vet jag inte riktigt vad som är upp och ned. Och så bryter jag vattenytan, spottar, andas, och himlen är mulet grå och jag kan röra mig. Jag testar att vrida mitt huvud fram och tillbaka, gnider sanden ur mitt ansikte. Inga problem. Räddad. I alla fall i detta parallella universum. Jag berättade aldrig något för min pappa.

Det har varit många fler incidenter. Till synes oundvikliga kollisioner i trafiken som ej blivit av; ett antal fall från hög höjd, som bara resulterat i diverse intressant färgade blåmärken; ett flera ton tungt nedrasande betongelement som strök som en vindpust längs mitt byxben, lämnade mig helt oskadd – men klippte killen bredvid mig; en promenad i ovetskap genom ett minfält utanför Vares; den där granaten som träffade det hus jag sov i utanför Kabul, och som fick väggen att darra, men sedan inget mer, för den var en blindgångare; en annan granat på en vårgrön kulle utanför Tuzla etc. En kvinnas vänligt sökande fingar fann en gång på min nakna bröstkorg ett illa läkt revben efter ett revbensbrott jag helt glömt. Och när jag började raka av mig håret upptäckte jag att mitt kranium har ett tydligt hack i benet, och jag har en god gissning var jag fick det ifrån, men jag är inte säker. Kanske hade Chamfort rätt? Att slumpen är det öknamn vi ger försynen.

Löfte om lycka

Läser i Albert Camus anteckningsböcker från november och december 1942. Han bodde då ensam i ett pensionatet i Le Panelier, en by i centralmassivet i Vivarais, dryga nio mil sydost om Lyon. (Vistelsen var ett led i försöken att bota hans återfall i TBC.) Han citerar Nietzsche som i sin tur citerar Stendhal:  ”Skönhet är ett löfte om lycka”. Och tillägger: ”Men om den inte i sig innebär lycka, vad kan den då lova?”