”Söndagsvägen” – Nu även som podd

Jag har länge lyssnat på olika poddar. (En av mina favoriter: ”In the Psychiatrists Chair”, på BBC4:) Anspråkslösheten och bristen på tvingande utrymmesformat är tilltalande. Podden är nu vad bloggen var under tidigt 00-tal. Men jag har hittills duckat alla propåer att göra en egen. Detta som nu skett är ett slags kompromiss: jag har inte satt samman den själv, men det jag berättar och talar om är ryggraden. Det finns sju avsnitt och alla är ute nu.

Att göra en podd om ”Söndagsvägen” var en ny och angenäm upplevelse. Det handlar om exakt samma händelse som beskrivs där, men från en ny vinkel och på ett nytt sätt som bara är möjligt just i en podd, och med material som både belyser och kompletterar boken. Lite granna som en blandning av en ”Directors cut” och en sådan där löpande kommentar från regissören man kan få till vissa DVD-filmer,

Du hittar podden genom att klicka här, eller enklast bara på att söka på ”Söndagsvägen” i din poddspelare.

”Söndagsvägen”- Errata

Om man som jag är skolad historiker är det en grundpremiss att försöka få allt rätt. Det är själva poängen med det du gör: du vill komma så nära som möjligt till tinget i sig, det där som hände, klarlägga fakta, förklara, förstå. Men ingen är ofelbar. Det smyger sig in fel och missförstånd, stora eller små. För mig är det dock en hederssak att söka rätta till sådant så fort som bara möjligt. Jag ser alltid till att ändra i nya upplagor, och jag har en särskild sida för rättelser på min hemsida. (Och jag ger belöningar till de som hittar ett RIKTIGT stort fel.)

Här är de rättelser eller sakupplysningar som influtit sedan boken publicerats. Det kommer säkerligen fler.

  1. VAD VAR ARNE GRANELL? Kickans far Arne Granell var kamrer och inget annat. Detta har rättats till i den nya upplagan.
  2. MIDSOMMARFIRANDET I SKÖNSTAHOLM. Torbjörg Hagström, en av dem som bodde i området vid tiden för mordet, och som jag intervjuat, har påpekat för mig det som ägde rum nere på ängen runt var lekar av typen säckkapplöpning och potatislopp, medan själva midsommarstången 1965 restes på det som kallas Rundeln, en asfalterad plan vid områdets nedre del. Det var också på Rundeln som de vuxnas dansbana byggdes upp. Detta stämmer. Det restes verkligen midsommarstång och dansades på en dansbana nere på ängen, men det var på 50-talet. Från 1958 eller 1959 flyttade de aktiviteterna till den då nyanlagda rundeln.
  3. DEN KOLLEKTIVA TVÄTTSTUGAN. Torbjörg har också påpekat att den kollektiva tvättstugan var en långt senare skapelse, och fanns inte 1965. Hon gissar att den lokalen då troligtvis upptogs av en frisersalong.
  4. BLOMKVISTARNAS EFFEKTIVITET. Jag skriver ”att så vitt jag vet har upplysningar från Blomkvistare aldrig nånsin bidragit till att ett brott blivit löst”, men Anders Lundin har påpekat att det fanns ett fall i Stockholm 1956, då två gossar, Peter och Mikael Holst, som gått för att leta mask till en fisketur, råkade hitta en gömma med stöldgods och att detta ledde till gripanden och fällande dom. Framhåller gärna att de faktiskt inte agerade barndetektiver, som exv Blytons berömda Fem, utan att de råkade göra ett fynd, men ett halvt fel av mig är det nog i alla fall.
  5. KNOCKOUT-DROPPAR. Detta är inget fel i sig, men en intressant sakupplysning: Fredrik Hedén, som är rättspsykiater, har påpekat varför gärningsmannens knockout-droppar ej fungerade: ”Den klassiska substansen i KO-droppar är kloralhydrat. Såldes i Sverige som sömntablett (Ansopal) fram till 1994. Antagligen har någon i något led förväxlat kloralhydrat med hydroklorsyra (=saltsyra).” Det behöver inte vara gärningsmannens misstag, utan troligtvis något han plockat upp ur de olika kriminalmagasin han läste.
  6. SALTVÄGEN. Helena Palén Olofsson har påpekat att jag gjort fel som förlagt Saltvägen till Farsta. Den räknades till Hökarängen.

”Söndagsvägen” – frågor och svar

NOK_ENGLUND_SONDAGSVAGEN_front_lowFråga: Nu i dagarna kommer den ut, ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Varför har du skrivit en ”True Crime”-bok?

Svar: Det finns flera skäl till det. Låt mig nämna ett. Jag är intresserad av biografier, läser många, har även skrivit en själv. En bra biografi låter oss komma i kontakt med en annan tid, underifrån, via en enskild människa, och låter oss ofta bli varse saker – stämningar, idéer, sociala kopplingar, kulturella mönster – som ofta är svåra att förnimma när historien skrivs generellt och uppifrån. Och jag påstår att det inte bara biografier som kan ha den funktionen. Även skildringar av små, enskilda händelser, som ett brott, kan ge oss en närbild av en annan tid.

Fråga: Du använder inte begreppet ”True Crime” själv.

Svar: Ogärna. Men vi saknar faktiskt en bra svensk term. ”Sanna berättelser om brott” eller ”Rättsfall” känns klumpigt. Om det är någon som kommer på ett bra svenskt begrepp, lovar jag inte bara ett signerat exemplar av ”Söndagsvägen”, utan även hela min Förstavärldskrigssvit på fem band.

Fråga: Du nämnde fler skäl.

Svar: Ja, jag måste erkänna att jag har extremt svårt för fiktionsdeckare – med några undantag när, som Georges Simenon. Så jag har länge istället just läst ”True Crime” (agh, den där termen igen) och noterat att det är en genre som har stora möjligheter, både litterärt – jag säger bara Truman Capote – och som ett sätt att undersöka en tid. Mycket som skrivs inom denna genre är rätt medelmåttigt, för övrigt precis som inom biografigenren, men där finns verk som säger mycket både om en viss historisk situation och om vad det är att vara människa, faktiskt. Så jag har en längre tid lekt med tanken att skriva en sådan här bok själv.

Fråga: Och resultatet blev ”Söndagsvägen”.

Svar: Resultatet blev ”Söndagsvägen”, ja.

Fråga: Men varför valde du just det här fallet, mordet på Kickan Granell i juli 1965?

Svar: Jag ville skriva om 60-talet, denna nu avlägsna, märkliga, viktiga och alltmer romantiserade epok, dels på grund av epokens egen betydelse, dels för att jag ville arbeta med en tid som existerade i mannaminne, och då bland annat mitt eget. Jag är uppväxt under 60-talet. (Och jag har vissa minnen av det här fallet, som slogs upp något alldeles kolossalt, och då inte enbart av kvällstidningarna.)

Fråga: Så det hade egentligen kunnat bli vilket fall som helst under 60-talet?

Svar: Nej, inte riktigt. Jag ville skriva om de så kallade rekordåren, de där åren på 60-talet då ekonomin blomstrade, världen såg ut att bli en allt fredligare plats, människan var på väg till månen och framtiden syntes lika oändlig som ljus. Och 1965 kan betecknas som rekordårens krön. Efter det börjar komplikationerna hopa sig. Om du frågar en historiker så säger många att 1965 av olika skäl var ett viktigare år rent historiskt sett än 1968 – som nu är så söndermytologiserat, uttjatat rentav.

Fråga: Så det här fallet, som är helt bortglömt nu, var mycket uppmärksammat då.

Svar: Oja, det fyllde tidningarna, och bevakades även i TV med en närgångenhet som redan några år senare var en omöjlighet. Det byggdes upp en stark känsla av hot. Den här mannan hade redan slagit till två gånger – vem skulle bli hans nästa offer etc. Parkerna tömdes på folk, och i kvällstidningarna lärdes det ut grepp som kvinnor kunde använda för att freda sig etc.

Fråga: Fanns där andra skäl också?

Svar: Fallet var på alla vis stort. Det är den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet. Polisen misströstade ett tag om man någonsin skulle finna mördaren. Och när man till slut gör det – så frikänns personen sensationellt nog i tingsrätten. Ja, det är en historia med många bottnar och oväntade vändningar. För att använda en kliché.

Fråga: Var det svårt att få fram material.

Svar: Ja, och samtidigt absolut inte! Ingenting i den här boken är påhittat. Jag har varken velat eller behövt uppfinna saker. Källmaterialet är flödande rikt.

Fråga: Nej, nu får du förklara!

Svar: ”Söndagsvägen” bygger på tre typer av källor: arkivmaterial från polis och domstolar, samtida pressartiklar samt intervjuer. Min ursprungliga tanke var att intervjuerna skulle vara grunden, ryggraden, som sedan skulle kompletteras med material från de andra källkategorierna. Men så blev det inte.

Fråga: Berätta!

Svar: Jag hade nog glömt bort hur gammal jag själv är [skratt] och att 1965 faktiskt var för rätt länge sedan! Så många, väldigt många var redan borta, döda. Poliser, vittnen, anhöriga. Och folk glömmer. Det vanligaste svaret på mina frågor var faktiskt: ”Det minns jag inte”. Ibland hände det att folk svarade ärligt och uppriktigt, men att deras minnen hade förvittrat med tiden, och hålen hade fyllts igen med gissningar, extrapoleringar, vad de hade läst etc. Och jag kunde se det, för samtidigt hade jag läst alla förhörsprotokollen, och kunde jämföra med vad de sade då, sensommaren 1965, och att deviationen i vissa fall var skrämmande stor.

Fråga: Vad drar du för slutsats av det?

Svar: Att det är kolossalt vanskligt att försöka bygga sig en bild av något som hände för femtio år sedan baserad enbart på mänskors minnen. Det måste stöttas upp av samtida material. De gamla källkritiska reglerna jag fick lära mig som ung student i historia har än en gång visat sig vara giltiga.

Fråga: Och i det här fallet … ?

Svar: I det här fallet handlar det framför allt om det som brukar kallas närhetskriteriet, eller samtidighetskriteriet: ju närmre i tid en källa befinner sig till något som skildras desto pålitligare torde den vara, och vice versa.

Fråga: Så hur kunde du ta dig vidare?

Svar: Jag hade givetvis alla tidningsläggen, men de är inte alltid pålitliga och berättar mer om stämningen i tiden än om vad som faktiskt skedde. Viktigare var givetvis materialet från polis och domstolar, givetvis förundersökningsprotokollet, som kom i fyra volymer. Avgörande för arbetet var att jag kom åt det som poliser brukar kalla för ”sumpen” eller ”slasken”, alltså det material som en undersökning avkastat, men som ej finns med i förundersökningsprotokollet, då de ej har haft någon betydelse för åtalet.

Fråga: Som till exempel vad?

Svar: Stickspår, vittnesförhör och tips som ej lett någon vart, för åtalet irrelevant material etc.

Fråga: Och vad var intressant med det?

Svar. Allt! Iochmed att detta var, som sagt, den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet, var materialet gigantiskt. Mycket var inte vidare relevant, inte minst alla stolliga tips som flödade in, men just genom att man kammade igenom det här området så noga, förhörde alla etc, så hjälpte det här materialet verkligen till att bygga upp en bild av området och tiden. Och utan materialet i slasken hade det varit omöjligt att förstå hur polisen arbetat, med alla stickspår, misstag, omtagningar och så vidare.

Fråga: Avslutningsvis: betyder detta att du sadlat om nu? Kommer du skriva fler böcker av typen ”True Crime”, ursäkta, ”Sanna berättelser om brott”?

Svar: Nej, det tror jag inte! [Skratt] Jag har inga sådana planer. Nyligen har jag påbörjat ett nytt projekt, och där är jag tillbaka i mer traditionell historia.

”Söndagsvägen” finns i bokhandeln från den 14 juni.

 

Till Kristina

Allrakäraste Kristina, ingen annan ledamot kunde göra mig så glad, så upprymd, så konfkristinaunderad, så inspirerad, så road, så förbryllad, så upplyft, så varm i hjärtat. Det är ingen jag brukar citera så ofta som du. Ett exempel: ”När vi står på toppen av vår förmåga, hur tar vi oss därifrån?” Satt ofta och gärna invid dig på Freden bara för att höra dina berättelser om allt det du varit med om, inte sällan små utsökta absurdistiska miniatyrer, och jag sade gång på gång att ”Kristina, du måste skriva dina memoarer” och du bara skrattade bort det, och jag lovade då att bli din Boswell – trots att jag vet att jag inte skulle vara uppgiften vuxen. Du gav mig lugnande tabletter en gång när jag var mycket ledsen, jag gav dig scones som jag bakat själv. Du var gudmor till min dotter Turid, jag brukade ibland följa dig hem när du bodde på Söder och hade blivit rånad och dessutom hade dålig höft, och när jag skulle sluta som Ständig sekreterare ville du ge mig en sabel som tillhört din pappa. Vi satt mitt emot varandra under sammanträdena och brukade utbyta blickar och fnissa när någon sagt något ovanligt dumt. I min bokhylla står böcker jag lånade av dig – bland annat en tjock sak med Bob Dylans sångtexter, som du insisterade att jag skulle läsa – och hur gör jag nu med dem? Sista året brukade jag krama dig när vi sågs och säga ”Hur är det, gumman?” Och du svarade: ”Hur är det själv, GUBBEN?” Tänk om en bråkdel av den uppskattning som skänkts dig nu när du är död kommit till till handa medan du ännu levde – vad glad du skulle ha blivit, så mycket kraft du skulle ha fått. Du visste allt om förlusten som ett livsvillkor, men jag tycker inte om det sätt varpå världen och den blå himlen bara förblir, trots att du är borta. Jag saknar dig redan.

Om att ha tråkigt

Jag är kapabel till många starka känslor, det vet jag tyvärr alltför väl. Dock har jag svårt att känna leda. Även i de mest besynnerliga lägen finns det något att undersöka, läsa, beskåda, titta under, vrida på, förundras över. Det är i grund och botten ett barnsligt drag, och det är det av mina olika barnsligheter som jag – vid sidan av nyfikenheten – alltjämt kan känna tacksamhet över.

En del av det är nog en funktion av att jag över 30 år av mitt liv har haft små barn hemmavid, och av dem hela tiden påmints om möjligheten att se världen som ny. När man går invid en tvååring måste du inte bara anpassa sig efter tvååringens gångtempo; du får även en möjlighet att se vad denne ser, allt det där du själv missar, bara för att din blick nött tingen genomskinliga, tomma. Men deras ögon är oförstörda.

Milan Kundera har skrivit om det moderna ledan på ett sätt romantiserar forna tider villkor, men som ändå fångar något viktigt:

”Jag vill mena att mängden leda, om ledan nu kan mätas, i dag är mycket större än den var förr. Ty forna dagars yrken, merparten av dem åtminstone, var otänkbara utan ett mått av lidelse: jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse. Livets mening var ingen fråga, den var ett med dem, något självklart, i deras verkstäder, på deras fält. Varje yrke hade skapat  sin egen mentalitet, sitt eget sätt att vara. En läkare tänkte annorlunda än en bonde, en militär uppträdde annorlunda än en skollärare. I dag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensam likgiltighet för vårt arbete.”

Kundera har fått korn på något här. Vad som dock undgår honom i denna idyllisering är en avgörande skillnad mellan då och nu, nämligen lönearbetet och dess tendens till inlåsning. Forna tiders bönder och hantverkare kunde förvisso vara fångade av en syssla. När skörden skall bärgas eller en vara levereras ges ingen som helst tidsmässig pardon. Dock var de aldrig fångade av en plats. De stannade på åkern eller i verkstaden precis så länge som det krävdes för att utföra denna sin syssla – och det kunde vara mycket länge. Sedan var de fria att gå annorstädes, göra annat. Lönearbetaren däremot äger inte sin tid: den har någon annan köpt av honom. Han eller hon är istället bunden till en plats, oavsett om där finns något vettigt att göra eller ej. Och den belägenheten är givetvis som gjord för att skapa tristess, i kopiösa mängder.

De gånger jag har upplevt vad jag antar är leda har nästan ofelbart uppstått i den här situationen då jag har befunnit mig fast på en plats, inte sällan ett rum, fast med andras röster, ur vars munnar det faller tomma ord om likgiltiga ämnen. Då flyr jag. I första hand i tanken, tar upp min svarta anteckningsbok, skriver mig bort, i andra genom att skylla på att jag behöver besöka ”The Little Boys Room”. Att göra meningslösa saker är värre än att inte göra något alls.

Dock är det möjligt att Byron hade rätt, att leda är en egenskap hos individen och inte ett kännetecken för en situation. Vilket betyder att det inte finns några tråkiga böcker, eller tråkiga ämnen, utan blott tråkiga författare. På samma gång och av samma skäl, är det få avfärdande omdömen om just texter som syns mig mer poänglösa än att säga att den ”är tråkig”, för vad du avslöjar där är din egen oförmåga att ryckas med eller finna undertexten eller bara vara öppen för annat än dina egna fixa idéer. Med andra ord att du är en tråkmåns själv.

Jag minns från när jag var barn, hur jag ofelbart stegrade mig över att tvingas avbryta lekandet eller ritandet eller byggandet (alla ofelbart utflykter in i något slags parallell verklighet) för att det nu var dags att gå att sova. Det fanns alltid något mer att undersöka, läsa, beskåda, titta under, vrida på, förundras över. Det var som om dygnets ljusa timmar inte räckte till. Och jag minns hur jag längtade efter att bli vuxen då jag trodde att detta skulle låta mig själv styra över min tid. Så blev det inte riktigt. Inte heller idag är det som om dygnets timmar vill räcka till. Ju äldre jag blir desto fler uppslag får jag, samtidigt som tiden att utföra dem på blir allt knappare. Jag kan vara deprimerad, arg, besviken, bitter, vällustig, överilad, dumdristig, högmodig och melankolisk. Tråkigt har jag aldrig.

”Söndagsvägen” – slutkorrektur

2020-03-27 10.46.51Lägger sista sista handen vid min kommande bok ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Är alltid lite lurigt med de känslor som infinner sig vid det här skedet av ett arbete på en ny bok. Betyder den mättnad jag känner att jag faktiskt är färdig med den här texten? Eller är det bara ett tecken på att jag bara börjat ledas vid den?

Minns när jag fick korrekturet till ”Den oövervinnerlige” hembudat till mig, där jag bodde ute i Rasbo. Jag packade upp det, lade högen med papper på köksbordet och vårsolen sken. Korret var enormt. Jag bläddrade lite, och föll sedan i tyst gråt. Inte för att det plötsligt kändes tomt, som någon föreslog när jag berättade om det, utan för att jag kände mig lättad. Jag var klar, jag var äntligen klar. Fem år hade det tagit.

Några sådana skakningar känner jag inte här. Det känns bra att ha fört detta för mig udda projekt till sin fullbordan. Hittar nästan inga fel  – de uppfiskades ur tidigare korrektur – men kommer istället att fastna på några stycken i texten, och börjar läsa vidare, tänker ”Det där blev nog rätt bra”, eller minns just de dokumenten, eller när jag satt på det eller det arkivet, bladade genom dokumenten i arkivkapslarna. Korrekturet blir så en resa bakåt i tiden, genom hela projektet, dess ögonblick av glädje, rus rentav, dess ögonblick av tvivel. Men samtidigt infinner sig en viss distans, som också hör till. Nu kan jag gå vidare, ännu en tid ”an employee of a former self”, men snart helt fri.

”Söndagsvägen” kommer ut i augusti. På Natur & Kultur.

Mirella är död

För en knapp månad sedan dog den italienska sopranen Mirella Freni, 84 år gammal. Och jag blev lite ledsen, för hon har varit min följeslagare i över 20 år. Tyckte mycket om hennes röst, och hon var nog den jag lyssnade allra mest på när jag skrev. Eller varför detta tempusbyte? Hon är nog den jag lyssnar allra mest på när jag skriver – även om Maria Callas nu börjat att ta plats. Hon var kanske inte så välkänd utanför kännarnas krets, till dels för att hon var noga med sina roller, och ej tog sig an sådant som hon kände låg utanför hennes räckvidd. Resultatet blev en synnerligen jämn produktion. Hon drabbades aldrig av storhetsvansinne med logiskt åtföljande haverier. I det kan jag känna att hon var en förebild.

Jag lyssnar mest på italiensk opera när jag skriver. Varför har jag förklarat i annat sammanhang. Den emotionella laddningen är i regel synnerligen hög, samtidigt som min italienska är såpass skral att jag ej frestas att lyssna på texten. Jag bjuds känslor, men slipper orden. De måste jag styra över själv.

För den som är intresserad finns här min lista med skrivmusik på Spotify:

https://open.spotify.com/embed/playlist/0qOkbXirifoVCHq15crNh3

 

Historia över tingen på skrivbordet – 2

skrivbordstingDetta är sannolikt ett av de mest udda tingen på mitt skrivbord: det är en del av ett rotorhjul från en tysk krypteringsmaskin från det Andra världskriget av märke Enigma. Maskinen som sådan har fått en plats i historieböckerna, då de allierades möjlighet att läsa de kommunikationer som gick via den tyska krigsmaktens teoretisk sett oknäckbara kodmaskin gav dem ett stort övertag, och bidrog på ett märkbart vis till deras seger. Hela denna operation var givetvis strängt sekretessbelagd, och hemligstämpeln hävdes först på 70-talet, men Enigmamaskinen sedan dess blivit en del av den populärkulturella bilden av kriget: Ultra, Das Boot, U-571, Bletchley Park, Turing och allt det där.

enigmaMitt intresse för kryptering väcktes för övrigt under mina år på FRA på 80-talet, och jag minns ännu en del lektioner i fyr- och femställiga koder, nere i ett fönsterlöst källarrum ute på den stora anläggningen på FRA. (Förresten, var det verkligen fönsterlöst? Kanske är det bara minnets och min egen känsla för dramatik som lägger till denna detalj?) Och sedan känslan av att under pågående Kallt krig få låsa upp fiendens låsta rum – med en annan uppsättning nycklar, och kanske även via ett lås denne inte visste fanns – och titta in. Avkoda det dolda, det fördolda.

Det som gör den här rotorn än mer udda är varifrån den kommer: Stalingrad. Den satt på en maskin som med all sannolikhet förstördes av de tyska brukarna själva någon av de sista dagarna av januari eller första i februari 1943, då ”Kitteln” kollapsade. Den hamnade i min ägo då jag en gång surfade runt efter information om just Enigma, och genom det där lite planlösa klickandet på länk via länka via länk (något jag själv avskyr, i alla fall teoretiskt, då det så lätt planar ut i poänglöst tidsfördrivande) plötsligt nådde en sida på Ebay, där denna bjöds ut till försäljning. Jag slog till. Kunde inte låta bli.

Som historiker sysslar du per definition med något som inte längre finns. (Tidens innersta egenskap är att gå förlorad.) Det förflutna når dig bara indirekt, via spåren, i regel i form dokument, texter, ord, ord. Och så måste det vara. Dock har det inte sällan fött en impuls hos mig (och många andra) att besöka platserna där något stort HAR SKETT, och i regel med samma vaga besvikelse som resultat: så det var här det hände, jaha, men det finns ingenting kvar här heller, och jag strövar runt lite planlöst, vrider på kartan, prövar min inbillningskraft på grässluttningar och skogsdungar, stirrar stint ned i backen, ända tills magen gör sig påmind och jag istället börjar tänka på lunch.

Då kan ting som detta ge historien kropp. Lite granna i alla fall. Och jag brukar nästan alltid vända åter från dessa resor med ett rostigt ting, eller, i brist på bättre, en sten i fickan. Att leta efter spår är dock sekundärt jämfört med att tolka spåren, att avkoda dem. Så det här rotorhjulet är för mig inte bara en dramatisk kvarleva från slutskedet av slaget vid Stalingrad, ett stycke påtaglig förflutenhet, vars individuella historia är nåbar enbart med fantasin, utan även ett slags totem. (Och som alla totem har jag inte valt den, utan den har valt mig.)

Det förflutna är försvunnet. Blott fragment återstår, spår, ofullständiga, motsägelsefulla, och även där orden når oss, finns där – ibland i och ibland under texten – ett chiffer vars kod måste knäckas. Rotorhjulet manar till vaksamhet, och ödmjukhet. Betyder det där ordet verkligen samma sak för mig som för den där personen som skrev dagboken för 300 år sedan? Är begreppen översättliga? Finns här en kod? Går den att knäcka? Kommer budskapet till slut att gå fram?

Mer om ”Söndagsvägen”

Framåt slutet av augusti kommer den ut, ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Det är min första helt nya bok sedan 2008. (Här räknar jag alltså inte den utökade versionen av ”Stridens skönhet och sorg” eller ”Jag kommer ihåg”.) Om någon vecka ska det andra korrekturet landa i min brevlåda, och efter det återstår litet eller inget att göra. Omslaget är klart, men även för- och eftersättsen. Det är den bild som finns på insidan av bokens hårda pärm, och i det här fallet ser den hur så här:

FOE-Söndagsvägen

”Söndagsvägen” handlar alltså om ett på sin tid mycket uppmärksammat mord. Det ägde rum 1965 i Stockholmsförorten Hökarängen, och som ledde till den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige före mordet på Olof Palme.

Just att utredningen blev så omfattande har lett till att arkiven innehåller mängder med material. När folk skriver om verkliga mordfall brukar man inte sällan nöja sig med att gå till det så kallade förundersökningsprotokollet, FUP:en, som är det åklagaren går till åtal med. Där finns bara det som är relevant för rättegången. Resten brukar försvinna in i det som kallas slasken eller sumpen – förhör, tips och annat material som inte ledde någon vart. Jag har arbetat även med ”sumpen”, som i det här fallet är nästan överväldigande stor, men också överrik på information som hjälper en att förstå polisarbetet, bostadsområdet där mordet skedde och även tiden. För detta är också en bok om rekordåren, om det nu närmast mytologiserade folkhems-Sverige som kan sägas ha nått sin höjdpunkt just här kring mitten av 60-talet.

På för- och eftersättsen ovan syns olika typer av material från arkiven, som jag använt i arbetet, bland annat en identifikationsparad (ja, en av dem är mördaren) men även ett foto, nere till vänster, av den person som ledde utredningen, den då legendariske men nu helt bortglömde kriminalkommissarien GW Larsson – för övrigt en av förebilderna till Sjöwall och Wahlöös ”Beck”. (Det går knappt ens att googla honom. Då får du bara upp länkar till en annan, samtida och mycket mer välkänd GW.)

Mer information om boken finns här.

Försök till digital minimalism

Drömmen om allt det underbara som webben skulle ge oss är vår senaste utopi, och som alla utopier förutbestämd att haverera. Det är mer konstigt att det gick så fort. Jag tillhör nog de mer privilegierade, i det att jag i mitt arbete verkligen ser fördelarna i det som tidigare utlovats alla, som lättillgängligheten och snabbheten. Mycket, från att få tag på vissa källor eller viss litteratur, till att kontrollera enskilda fakta eller, säg, titta på hur ett enskilt hus i Paris ser ut idag, är mycket enklare.

Men visst ser jag olägenheterna. Det finns forskning som visat att bara kunna SE sin mobiltelefon i sig splittrar tanken och distraherar, men det har jag redan sett hos mig själv. Så jag har schemalagd ”Stör ej” under arbetstid (inga ljud hörs, inga som ej står på min favoritlista kan ringa mig) och jag ser också till att alltid lägga undan maskinen, utom synhåll.

Dessutom använder jag det lilla programmet ”Space”, som hjälper mig litet att bryta mitt eget telefonberoende. Där kan du se hur många gånger du öppnar mobilen, och hur mycket tid du lägger ned på den. Siffrorna skrämmer till bättring, tro mig. Tycker illa om människor som aldrig kan släppa telefonen när man umgås, utan hela tiden måste kolla kolla kolla, och därför liksom inte är helt på plats, inte helt närvarande. Några gånger på restaurang har jag varit med om att pröva det där tricket att lägga alla mobilerna i en hög på bordet, och att den som plockar upp sin först får ta hela notan. Det funkar rätt bra.

Vad sedan gäller min dator använder jag sedan i höstas programmet LeechBlock. Detta är ett enkelt tillägg till Firefox som kan blockera vissa sajter som det är SÅ lätt att glida in på när det börjar bli knepigt och både tanke och fokus vill ut och vandra. Jag blockar till exempel min e-post från morgon till sen eftermiddag, och givetvis alla nyhetssajter.

När den där blockeringssidan dyker upp kan jag fortfarande hoppa till, liksom ertappad av mig själv, men även påmind om hur mycket i mig som faktiskt sker per automatik, utan tanke. Och om det är en sak jag lärt mig av livet, så är det att autopiloten i huvudet alltid styr mig vilse.