Historia över tingen på skrivbordet – 2

skrivbordstingDetta är sannolikt ett av de mest udda tingen på mitt skrivbord: det är en del av ett rotorhjul från en tysk krypteringsmaskin från det Andra världskriget av märke Enigma. Maskinen som sådan har fått en plats i historieböckerna, då de allierades möjlighet att läsa de kommunikationer som gick via den tyska krigsmaktens teoretisk sett oknäckbara kodmaskin gav dem ett stort övertag, och bidrog på ett märkbart vis till deras seger. Hela denna operation var givetvis strängt sekretessbelagd, och hemligstämpeln hävdes först på 70-talet, men Enigmamaskinen sedan dess blivit en del av den populärkulturella bilden av kriget: Ultra, Das Boot, U-571, Bletchley Park, Turing och allt det där.

enigmaMitt intresse för kryptering väcktes för övrigt under mina år på FRA på 80-talet, och jag minns ännu en del lektioner i fyr- och femställiga koder, nere i ett fönsterlöst källarrum ute på den stora anläggningen på FRA. (Förresten, var det verkligen fönsterlöst? Kanske är det bara minnets och min egen känsla för dramatik som lägger till denna detalj?) Och sedan känslan av att under pågående Kallt krig få låsa upp fiendens låsta rum – med en annan uppsättning nycklar, och kanske även via ett lås denne inte visste fanns – och titta in. Avkoda det dolda, det fördolda.

Det som gör den här rotorn än mer udda är varifrån den kommer: Stalingrad. Den satt på en maskin som med all sannolikhet förstördes av de tyska brukarna själva någon av de sista dagarna av januari eller första i februari 1943, då ”Kitteln” kollapsade. Den hamnade i min ägo då jag en gång surfade runt efter information om just Enigma, och genom det där lite planlösa klickandet på länk via länka via länk (något jag själv avskyr, i alla fall teoretiskt, då det så lätt planar ut i poänglöst tidsfördrivande) plötsligt nådde en sida på Ebay, där denna bjöds ut till försäljning. Jag slog till. Kunde inte låta bli.

Som historiker sysslar du per definition med något som inte längre finns. (Tidens innersta egenskap är att gå förlorad.) Det förflutna når dig bara indirekt, via spåren, i regel i form dokument, texter, ord, ord. Och så måste det vara. Dock har det inte sällan fött en impuls hos mig (och många andra) att besöka platserna där något stort HAR SKETT, och i regel med samma vaga besvikelse som resultat: så det var här det hände, jaha, men det finns ingenting kvar här heller, och jag strövar runt lite planlöst, vrider på kartan, prövar min inbillningskraft på grässluttningar och skogsdungar, stirrar stint ned i backen, ända tills magen gör sig påmind och jag istället börjar tänka på lunch.

Då kan ting som detta ge historien kropp. Lite granna i alla fall. Och jag brukar nästan alltid vända åter från dessa resor med ett rostigt ting, eller, i brist på bättre, en sten i fickan. Att leta efter spår är dock sekundärt jämfört med att tolka spåren, att avkoda dem. Så det här rotorhjulet är för mig inte bara en dramatisk kvarleva från slutskedet av slaget vid Stalingrad, ett stycke påtaglig förflutenhet, vars individuella historia är nåbar enbart med fantasin, utan även ett slags totem. (Och som alla totem har jag inte valt den, utan den har valt mig.)

Det förflutna är försvunnet. Blott fragment återstår, spår, ofullständiga, motsägelsefulla, och även där orden når oss, finns där – ibland i och ibland under texten – ett chiffer vars kod måste knäckas. Rotorhjulet manar till vaksamhet, och ödmjukhet. Betyder det där ordet verkligen samma sak för mig som för den där personen som skrev dagboken för 300 år sedan? Är begreppen översättliga? Finns här en kod? Går den att knäcka? Kommer budskapet till slut att gå fram?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s