Lägger sista sista handen vid min kommande bok ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Är alltid lite lurigt med de känslor som infinner sig vid det här skedet av ett arbete på en ny bok. Betyder den mättnad jag känner att jag faktiskt är färdig med den här texten? Eller är det bara ett tecken på att jag bara börjat ledas vid den?

Minns när jag fick korrekturet till ”Den oövervinnerlige” hembudat till mig, där jag bodde ute i Rasbo. Jag packade upp det, lade högen med papper på köksbordet och vårsolen sken. Korret var enormt. Jag bläddrade lite, och föll sedan i tyst gråt. Inte för att det plötsligt kändes tomt, som någon föreslog när jag berättade om det, utan för att jag kände mig lättad. Jag var klar, jag var äntligen klar. Fem år hade det tagit.

Några sådana skakningar känner jag inte här. Det känns bra att ha fört detta för mig udda projekt till sin fullbordan. Hittar nästan inga fel  – de uppfiskades ur tidigare korrektur – men kommer istället att fastna på några stycken i texten, och börjar läsa vidare, tänker ”Det där blev nog rätt bra”, eller minns just de dokumenten, eller när jag satt på det eller det arkivet, bladade genom dokumenten i arkivkapslarna. Korrekturet blir så en resa bakåt i tiden, genom hela projektet, dess ögonblick av glädje, rus rentav, dess ögonblick av tvivel. Men samtidigt infinner sig en viss distans, som också hör till. Nu kan jag gå vidare, ännu en tid ”an employee of a former self”, men snart helt fri.

”Söndagsvägen” kommer ut i augusti. På Natur & Kultur.