”Söndagsvägen” – frågor och svar

NOK_ENGLUND_SONDAGSVAGEN_front_lowFråga: Nu i dagarna kommer den ut, ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Varför har du skrivit en ”True Crime”-bok?

Svar: Det finns flera skäl till det. Låt mig nämna ett. Jag är intresserad av biografier, läser många, har även skrivit en själv. En bra biografi låter oss komma i kontakt med en annan tid, underifrån, via en enskild människa, och låter oss ofta bli varse saker – stämningar, idéer, sociala kopplingar, kulturella mönster – som ofta är svåra att förnimma när historien skrivs generellt och uppifrån. Och jag påstår att det inte bara biografier som kan ha den funktionen. Även skildringar av små, enskilda händelser, som ett brott, kan ge oss en närbild av en annan tid.

Fråga: Du använder inte begreppet ”True Crime” själv.

Svar: Ogärna. Men vi saknar faktiskt en bra svensk term. ”Sanna berättelser om brott” eller ”Rättsfall” känns klumpigt. Om det är någon som kommer på ett bra svenskt begrepp, lovar jag inte bara ett signerat exemplar av ”Söndagsvägen”, utan även hela min Förstavärldskrigssvit på fem band.

Fråga: Du nämnde fler skäl.

Svar: Ja, jag måste erkänna att jag har extremt svårt för fiktionsdeckare – med några undantag när, som Georges Simenon. Så jag har länge istället just läst ”True Crime” (agh, den där termen igen) och noterat att det är en genre som har stora möjligheter, både litterärt – jag säger bara Truman Capote – och som ett sätt att undersöka en tid. Mycket som skrivs inom denna genre är rätt medelmåttigt, för övrigt precis som inom biografigenren, men där finns verk som säger mycket både om en viss historisk situation och om vad det är att vara människa, faktiskt. Så jag har en längre tid lekt med tanken att skriva en sådan här bok själv.

Fråga: Och resultatet blev ”Söndagsvägen”.

Svar: Resultatet blev ”Söndagsvägen”, ja.

Fråga: Men varför valde du just det här fallet, mordet på Kickan Granell i juli 1965?

Svar: Jag ville skriva om 60-talet, denna nu avlägsna, märkliga, viktiga och alltmer romantiserade epok, dels på grund av epokens egen betydelse, dels för att jag ville arbeta med en tid som existerade i mannaminne, och då bland annat mitt eget. Jag är uppväxt under 60-talet. (Och jag har vissa minnen av det här fallet, som slogs upp något alldeles kolossalt, och då inte enbart av kvällstidningarna.)

Fråga: Så det hade egentligen kunnat bli vilket fall som helst under 60-talet?

Svar: Nej, inte riktigt. Jag ville skriva om de så kallade rekordåren, de där åren på 60-talet då ekonomin blomstrade, världen såg ut att bli en allt fredligare plats, människan var på väg till månen och framtiden syntes lika oändlig som ljus. Och 1965 kan betecknas som rekordårens krön. Efter det börjar komplikationerna hopa sig. Om du frågar en historiker så säger många att 1965 av olika skäl var ett viktigare år rent historiskt sett än 1968 – som nu är så söndermytologiserat, uttjatat rentav.

Fråga: Så det här fallet, som är helt bortglömt nu, var mycket uppmärksammat då.

Svar: Oja, det fyllde tidningarna, och bevakades även i TV med en närgångenhet som redan några år senare var en omöjlighet. Det byggdes upp en stark känsla av hot. Den här mannan hade redan slagit till två gånger – vem skulle bli hans nästa offer etc. Parkerna tömdes på folk, och i kvällstidningarna lärdes det ut grepp som kvinnor kunde använda för att freda sig etc.

Fråga: Fanns där andra skäl också?

Svar: Fallet var på alla vis stort. Det är den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet. Polisen misströstade ett tag om man någonsin skulle finna mördaren. Och när man till slut gör det – så frikänns personen sensationellt nog i tingsrätten. Ja, det är en historia med många bottnar och oväntade vändningar. För att använda en kliché.

Fråga: Var det svårt att få fram material.

Svar: Ja, och samtidigt absolut inte! Ingenting i den här boken är påhittat. Jag har varken velat eller behövt uppfinna saker. Källmaterialet är flödande rikt.

Fråga: Nej, nu får du förklara!

Svar: ”Söndagsvägen” bygger på tre typer av källor: arkivmaterial från polis och domstolar, samtida pressartiklar samt intervjuer. Min ursprungliga tanke var att intervjuerna skulle vara grunden, ryggraden, som sedan skulle kompletteras med material från de andra källkategorierna. Men så blev det inte.

Fråga: Berätta!

Svar: Jag hade nog glömt bort hur gammal jag själv är [skratt] och att 1965 faktiskt var för rätt länge sedan! Så många, väldigt många var redan borta, döda. Poliser, vittnen, anhöriga. Och folk glömmer. Det vanligaste svaret på mina frågor var faktiskt: ”Det minns jag inte”. Ibland hände det att folk svarade ärligt och uppriktigt, men att deras minnen hade förvittrat med tiden, och hålen hade fyllts igen med gissningar, extrapoleringar, vad de hade läst etc. Och jag kunde se det, för samtidigt hade jag läst alla förhörsprotokollen, och kunde jämföra med vad de sade då, sensommaren 1965, och att deviationen i vissa fall var skrämmande stor.

Fråga: Vad drar du för slutsats av det?

Svar: Att det är kolossalt vanskligt att försöka bygga sig en bild av något som hände för femtio år sedan baserad enbart på mänskors minnen. Det måste stöttas upp av samtida material. De gamla källkritiska reglerna jag fick lära mig som ung student i historia har än en gång visat sig vara giltiga.

Fråga: Och i det här fallet … ?

Svar: I det här fallet handlar det framför allt om det som brukar kallas närhetskriteriet, eller samtidighetskriteriet: ju närmre i tid en källa befinner sig till något som skildras desto pålitligare torde den vara, och vice versa.

Fråga: Så hur kunde du ta dig vidare?

Svar: Jag hade givetvis alla tidningsläggen, men de är inte alltid pålitliga och berättar mer om stämningen i tiden än om vad som faktiskt skedde. Viktigare var givetvis materialet från polis och domstolar, givetvis förundersökningsprotokollet, som kom i fyra volymer. Avgörande för arbetet var att jag kom åt det som poliser brukar kalla för ”sumpen” eller ”slasken”, alltså det material som en undersökning avkastat, men som ej finns med i förundersökningsprotokollet, då de ej har haft någon betydelse för åtalet.

Fråga: Som till exempel vad?

Svar: Stickspår, vittnesförhör och tips som ej lett någon vart, för åtalet irrelevant material etc.

Fråga: Och vad var intressant med det?

Svar. Allt! Iochmed att detta var, som sagt, den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet, var materialet gigantiskt. Mycket var inte vidare relevant, inte minst alla stolliga tips som flödade in, men just genom att man kammade igenom det här området så noga, förhörde alla etc, så hjälpte det här materialet verkligen till att bygga upp en bild av området och tiden. Och utan materialet i slasken hade det varit omöjligt att förstå hur polisen arbetat, med alla stickspår, misstag, omtagningar och så vidare.

Fråga: Avslutningsvis: betyder detta att du sadlat om nu? Kommer du skriva fler böcker av typen ”True Crime”, ursäkta, ”Sanna berättelser om brott”?

Svar: Nej, det tror jag inte! [Skratt] Jag har inga sådana planer. Nyligen har jag påbörjat ett nytt projekt, och där är jag tillbaka i mer traditionell historia.

”Söndagsvägen” finns i bokhandeln från den 14 juni.

 

5 reaktioner på ””Söndagsvägen” – frågor och svar

  1. Hej Peter, jag skulle nog vilja läsa din bok men fick de fast rätt mördare? Eller blev han friad för gott? Har läst lite, väldigt lite om Palme mordet och det verkar rörigt värre tycker jag. Men jag tänker att det måste ha varit en omöjlighet för Svenska polisen att hantera Palme mordet som vilket mord som helst. Kanske så stor press att de fumlade bort sig direkt? Fin intervju i DN!
    Guds frid
    Annso

    Gilla

  2. Du får gärna komma och titta in på Söndagsvägen 88. Vi flyttade in där 1971, och mamma bodde där tills hon dog i november 2019. Lägenheten är nu såld men de nya ägarna tar inte över förrän 2020-07-31.

    Gilla

  3. Det händer ibland att man under läsandet av en bok hoppas att den inte ska ta slut för att den är så fängslande. Paradoxen blir att just därför läser man vidare och med saknad upptäcker man plötsligt att man kommit till sista sidan. Detta är en sådan bok. Gärningsmannen avled alltså 2010. Vet man något om hans senare liv?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s