Om att ha tråkigt

Jag är kapabel till många starka känslor, det vet jag tyvärr alltför väl. Dock har jag svårt att känna leda. Även i de mest besynnerliga lägen finns det något att undersöka, läsa, beskåda, titta under, vrida på, förundras över. Det är i grund och botten ett barnsligt drag, och det är det av mina olika barnsligheter som jag – vid sidan av nyfikenheten – alltjämt kan känna tacksamhet över.

En del av det är nog en funktion av att jag över 30 år av mitt liv har haft små barn hemmavid, och av dem hela tiden påmints om möjligheten att se världen som ny. När man går invid en tvååring måste du inte bara anpassa sig efter tvååringens gångtempo; du får även en möjlighet att se vad denne ser, allt det där du själv missar, bara för att din blick nött tingen genomskinliga, tomma. Men deras ögon är oförstörda.

Milan Kundera har skrivit om det moderna ledan på ett sätt romantiserar forna tider villkor, men som ändå fångar något viktigt:

”Jag vill mena att mängden leda, om ledan nu kan mätas, i dag är mycket större än den var förr. Ty forna dagars yrken, merparten av dem åtminstone, var otänkbara utan ett mått av lidelse: jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse. Livets mening var ingen fråga, den var ett med dem, något självklart, i deras verkstäder, på deras fält. Varje yrke hade skapat  sin egen mentalitet, sitt eget sätt att vara. En läkare tänkte annorlunda än en bonde, en militär uppträdde annorlunda än en skollärare. I dag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensam likgiltighet för vårt arbete.”

Kundera har fått korn på något här. Vad som dock undgår honom i denna idyllisering är en avgörande skillnad mellan då och nu, nämligen lönearbetet och dess tendens till inlåsning. Forna tiders bönder och hantverkare kunde förvisso vara fångade av en syssla. När skörden skall bärgas eller en vara levereras ges ingen som helst tidsmässig pardon. Dock var de aldrig fångade av en plats. De stannade på åkern eller i verkstaden precis så länge som det krävdes för att utföra denna sin syssla – och det kunde vara mycket länge. Sedan var de fria att gå annorstädes, göra annat. Lönearbetaren däremot äger inte sin tid: den har någon annan köpt av honom. Han eller hon är istället bunden till en plats, oavsett om där finns något vettigt att göra eller ej. Och den belägenheten är givetvis som gjord för att skapa tristess, i kopiösa mängder.

De gånger jag har upplevt vad jag antar är leda har nästan ofelbart uppstått i den här situationen då jag har befunnit mig fast på en plats, inte sällan ett rum, fast med andras röster, ur vars munnar det faller tomma ord om likgiltiga ämnen. Då flyr jag. I första hand i tanken, tar upp min svarta anteckningsbok, skriver mig bort, i andra genom att skylla på att jag behöver besöka ”The Little Boys Room”. Att göra meningslösa saker är värre än att inte göra något alls.

Dock är det möjligt att Byron hade rätt, att leda är en egenskap hos individen och inte ett kännetecken för en situation. Vilket betyder att det inte finns några tråkiga böcker, eller tråkiga ämnen, utan blott tråkiga författare. På samma gång och av samma skäl, är det få avfärdande omdömen om just texter som syns mig mer poänglösa än att säga att den ”är tråkig”, för vad du avslöjar där är din egen oförmåga att ryckas med eller finna undertexten eller bara vara öppen för annat än dina egna fixa idéer. Med andra ord att du är en tråkmåns själv.

Jag minns från när jag var barn, hur jag ofelbart stegrade mig över att tvingas avbryta lekandet eller ritandet eller byggandet (alla ofelbart utflykter in i något slags parallell verklighet) för att det nu var dags att gå att sova. Det fanns alltid något mer att undersöka, läsa, beskåda, titta under, vrida på, förundras över. Det var som om dygnets ljusa timmar inte räckte till. Och jag minns hur jag längtade efter att bli vuxen då jag trodde att detta skulle låta mig själv styra över min tid. Så blev det inte riktigt. Inte heller idag är det som om dygnets timmar vill räcka till. Ju äldre jag blir desto fler uppslag får jag, samtidigt som tiden att utföra dem på blir allt knappare. Jag kan vara deprimerad, arg, besviken, bitter, vällustig, överilad, dumdristig, högmodig och melankolisk. Tråkigt har jag aldrig.

3 reaktioner på ”Om att ha tråkigt

  1. Du är inte trist du är rolig tycker jag! Själv lever jag eremit nunne-liv och är aldrig uttråkad heller, det är snarare för ”spännande” ibland att leva som Kristen. AF

    Gilla

  2. Du behöver inte publicera detta. Jag läste i blaskan att en utlänning förbannade Kristina Lugn och nu är kvinnan död – det krävs orena andar, sjukdoms andar eller demoner för att svartkonstnärer ska lyckas och ett icke Kristet liv. Obekända (svensk lereret) synder och att vi inte följer apg15:28-29 till att börja med. Om du inte har bekänt synder för någon medmänniska så gör det är du snäller. Guds frid /Annso Forsman

    Gilla

  3. Milan Kundera har skrivit om det moderna ledan på ett sätt romantiserar forna tider villkor, men som ändå fångar något viktigt.

    Noen bokstaver og ord som mangler rett over Kunderas sitat? Ble lite svårt for en nordmann å forstå, selv om jeg kan forestille meg hvilket ord og hvilken bokstav som mangler.

    Forøvrig fin tekst, jeg kjeder meg heller aldri, men har også, som deg, stunder hvor det er andre psykiske behov eller stemninger som gjør seg gjeldende.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s