Juxtapositionerat

2019-03-09 17.54.27Det är sen höst. Jag och mina bröder dödstädar efter pappa. På min lott faller att sortera böckerna. Jag upprättar ett slags triagesystem med tre högar. De som ska kastas. De som ska skänkas bort. De som kanske något av barnen eller barnbarnen vill ha.

En av böckerna är ”Spegelscener”, en samling med mina krigsreportage från Kroatien, Bosnien, Afghanistan och Irak. I den sitter något som verkar vara ett bokmärke. Det visar sig vara ett svartvitt fotografi av mig och min mamma.

Jag är kanske en månad gammal, min mamma 22 år, ung och smärt, profil lite granna som Audrey Hepburn, om det inte vore för att både hår och kläder är så tydligt 50-talsmässiga, också så till vida att det ännu finns drag av 40-talet i dem, i henne, för detta är de sista åren i ett decennium som aldrig riktigt kommer att göra sig fri från sin föregångare, olikt 60-talet, som här är bara tre år bort – ett decennium som kommer att definieras av sin vilja att bryta sig loss från det som varit, att bli sitt eget, förvandlas till Framtiden.

Ute har den branta, plötsliga norrbottniska våren säkert gjort sig påmind, men därom finns givetvis inget spår, för här är all uppmärksamhet fokuserad på denna treenighet. Först den nyblivna modern som betraktar sitt förstfödda barn; sedan barnet som möter hennes blick i den där sammansmältningens lycka (som vi sedan alltid förgäves eftersträvar, då den aldrig mer har denna karaktär av total självklarhet); till sist min pappa, den tredje personen som inte syns i bilden men som är dess förutsättning och på så sätt lika närvarande som vi andra två, för vi finns där i hans blick, fångad genom hans kamera, och det går nog inte att ta miste på hans glädje och stolthet manifesterad i viljan att ta detta fotografi, viljan att förlänga stunden, bli kvar i den för alltid.

En sak med det här fotot, tänker jag, när jag lyfter ut det ur boken och studerar det, är att ingen av dessa tre minns det. Jag var självfallet för liten, pappa är död, och mamma är förlorad i demensens dimmor. (När vi träffades senast tittade hon på mig med ett vänligt leende och sade ”Vem är du? Jag känner igen dig!” En stund senare gissade hon. Var jag inte Evert? Evert var hennes far. ”Nej, mamma”.)

Men fotot finns och jag vill tro att det ej var en slump att just det fanns just i den där boken. Det är långt mellan barnet på bilden och det som detta barn ska bli, men världen är alltjämt hel: ytterligheterna ryms där – det är väl detta som fotot ska påminna om –, och kärleken till det där barnet likaså.

Jag tar först fotot och lägger det för sig – det har jag tänkt behålla. Sedan lägger jag den lilla tunna volymen i högen för böcker som ska skänkas bort, men ångrar mig, och lägger tillbaka fotot på exakt samma ställe, och bestämmer mig för att behålla den för mig själv. Var för sig har de två tingen liten eller ingen mening. Förenade, juxtapositionerade, bär de på ett budskap från min far. Av kärlek. Så vill jag tro i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s