”Söndagsvägen” – frågor och svar

NOK_ENGLUND_SONDAGSVAGEN_front_lowFråga: Nu i dagarna kommer den ut, ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord”. Varför har du skrivit en ”True Crime”-bok?

Svar: Det finns flera skäl till det. Låt mig nämna ett. Jag är intresserad av biografier, läser många, har även skrivit en själv. En bra biografi låter oss komma i kontakt med en annan tid, underifrån, via en enskild människa, och låter oss ofta bli varse saker – stämningar, idéer, sociala kopplingar, kulturella mönster – som ofta är svåra att förnimma när historien skrivs generellt och uppifrån. Och jag påstår att det inte bara biografier som kan ha den funktionen. Även skildringar av små, enskilda händelser, som ett brott, kan ge oss en närbild av en annan tid.

Fråga: Du använder inte begreppet ”True Crime” själv.

Svar: Ogärna. Men vi saknar faktiskt en bra svensk term. ”Sanna berättelser om brott” eller ”Rättsfall” känns klumpigt. Om det är någon som kommer på ett bra svenskt begrepp, lovar jag inte bara ett signerat exemplar av ”Söndagsvägen”, utan även hela min Förstavärldskrigssvit på fem band.

Fråga: Du nämnde fler skäl.

Svar: Ja, jag måste erkänna att jag har extremt svårt för fiktionsdeckare – med några undantag när, som Georges Simenon. Så jag har länge istället just läst ”True Crime” (agh, den där termen igen) och noterat att det är en genre som har stora möjligheter, både litterärt – jag säger bara Truman Capote – och som ett sätt att undersöka en tid. Mycket som skrivs inom denna genre är rätt medelmåttigt, för övrigt precis som inom biografigenren, men där finns verk som säger mycket både om en viss historisk situation och om vad det är att vara människa, faktiskt. Så jag har en längre tid lekt med tanken att skriva en sådan här bok själv.

Fråga: Och resultatet blev ”Söndagsvägen”.

Svar: Resultatet blev ”Söndagsvägen”, ja.

Fråga: Men varför valde du just det här fallet, mordet på Kickan Granell i juli 1965?

Svar: Jag ville skriva om 60-talet, denna nu avlägsna, märkliga, viktiga och alltmer romantiserade epok, dels på grund av epokens egen betydelse, dels för att jag ville arbeta med en tid som existerade i mannaminne, och då bland annat mitt eget. Jag är uppväxt under 60-talet. (Och jag har vissa minnen av det här fallet, som slogs upp något alldeles kolossalt, och då inte enbart av kvällstidningarna.)

Fråga: Så det hade egentligen kunnat bli vilket fall som helst under 60-talet?

Svar: Nej, inte riktigt. Jag ville skriva om de så kallade rekordåren, de där åren på 60-talet då ekonomin blomstrade, världen såg ut att bli en allt fredligare plats, människan var på väg till månen och framtiden syntes lika oändlig som ljus. Och 1965 kan betecknas som rekordårens krön. Efter det börjar komplikationerna hopa sig. Om du frågar en historiker så säger många att 1965 av olika skäl var ett viktigare år rent historiskt sett än 1968 – som nu är så söndermytologiserat, uttjatat rentav.

Fråga: Så det här fallet, som är helt bortglömt nu, var mycket uppmärksammat då.

Svar: Oja, det fyllde tidningarna, och bevakades även i TV med en närgångenhet som redan några år senare var en omöjlighet. Det byggdes upp en stark känsla av hot. Den här mannan hade redan slagit till två gånger – vem skulle bli hans nästa offer etc. Parkerna tömdes på folk, och i kvällstidningarna lärdes det ut grepp som kvinnor kunde använda för att freda sig etc.

Fråga: Fanns där andra skäl också?

Svar: Fallet var på alla vis stort. Det är den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet. Polisen misströstade ett tag om man någonsin skulle finna mördaren. Och när man till slut gör det – så frikänns personen sensationellt nog i tingsrätten. Ja, det är en historia med många bottnar och oväntade vändningar. För att använda en kliché.

Fråga: Var det svårt att få fram material.

Svar: Ja, och samtidigt absolut inte! Ingenting i den här boken är påhittat. Jag har varken velat eller behövt uppfinna saker. Källmaterialet är flödande rikt.

Fråga: Nej, nu får du förklara!

Svar: ”Söndagsvägen” bygger på tre typer av källor: arkivmaterial från polis och domstolar, samtida pressartiklar samt intervjuer. Min ursprungliga tanke var att intervjuerna skulle vara grunden, ryggraden, som sedan skulle kompletteras med material från de andra källkategorierna. Men så blev det inte.

Fråga: Berätta!

Svar: Jag hade nog glömt bort hur gammal jag själv är [skratt] och att 1965 faktiskt var för rätt länge sedan! Så många, väldigt många var redan borta, döda. Poliser, vittnen, anhöriga. Och folk glömmer. Det vanligaste svaret på mina frågor var faktiskt: ”Det minns jag inte”. Ibland hände det att folk svarade ärligt och uppriktigt, men att deras minnen hade förvittrat med tiden, och hålen hade fyllts igen med gissningar, extrapoleringar, vad de hade läst etc. Och jag kunde se det, för samtidigt hade jag läst alla förhörsprotokollen, och kunde jämföra med vad de sade då, sensommaren 1965, och att deviationen i vissa fall var skrämmande stor.

Fråga: Vad drar du för slutsats av det?

Svar: Att det är kolossalt vanskligt att försöka bygga sig en bild av något som hände för femtio år sedan baserad enbart på mänskors minnen. Det måste stöttas upp av samtida material. De gamla källkritiska reglerna jag fick lära mig som ung student i historia har än en gång visat sig vara giltiga.

Fråga: Och i det här fallet … ?

Svar: I det här fallet handlar det framför allt om det som brukar kallas närhetskriteriet, eller samtidighetskriteriet: ju närmre i tid en källa befinner sig till något som skildras desto pålitligare torde den vara, och vice versa.

Fråga: Så hur kunde du ta dig vidare?

Svar: Jag hade givetvis alla tidningsläggen, men de är inte alltid pålitliga och berättar mer om stämningen i tiden än om vad som faktiskt skedde. Viktigare var givetvis materialet från polis och domstolar, givetvis förundersökningsprotokollet, som kom i fyra volymer. Avgörande för arbetet var att jag kom åt det som poliser brukar kalla för ”sumpen” eller ”slasken”, alltså det material som en undersökning avkastat, men som ej finns med i förundersökningsprotokollet, då de ej har haft någon betydelse för åtalet.

Fråga: Som till exempel vad?

Svar: Stickspår, vittnesförhör och tips som ej lett någon vart, för åtalet irrelevant material etc.

Fråga: Och vad var intressant med det?

Svar. Allt! Iochmed att detta var, som sagt, den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet, var materialet gigantiskt. Mycket var inte vidare relevant, inte minst alla stolliga tips som flödade in, men just genom att man kammade igenom det här området så noga, förhörde alla etc, så hjälpte det här materialet verkligen till att bygga upp en bild av området och tiden. Och utan materialet i slasken hade det varit omöjligt att förstå hur polisen arbetat, med alla stickspår, misstag, omtagningar och så vidare.

Fråga: Avslutningsvis: betyder detta att du sadlat om nu? Kommer du skriva fler böcker av typen ”True Crime”, ursäkta, ”Sanna berättelser om brott”?

Svar: Nej, det tror jag inte! [Skratt] Jag har inga sådana planer. Nyligen har jag påbörjat ett nytt projekt, och där är jag tillbaka i mer traditionell historia.

”Söndagsvägen” finns i bokhandeln från den 14 juni.

 

16 reaktioner på ””Söndagsvägen” – frågor och svar

  1. Hej Peter, jag skulle nog vilja läsa din bok men fick de fast rätt mördare? Eller blev han friad för gott? Har läst lite, väldigt lite om Palme mordet och det verkar rörigt värre tycker jag. Men jag tänker att det måste ha varit en omöjlighet för Svenska polisen att hantera Palme mordet som vilket mord som helst. Kanske så stor press att de fumlade bort sig direkt? Fin intervju i DN!
    Guds frid
    Annso

    Gilla

  2. Du får gärna komma och titta in på Söndagsvägen 88. Vi flyttade in där 1971, och mamma bodde där tills hon dog i november 2019. Lägenheten är nu såld men de nya ägarna tar inte över förrän 2020-07-31.

    Gilla

  3. Det händer ibland att man under läsandet av en bok hoppas att den inte ska ta slut för att den är så fängslande. Paradoxen blir att just därför läser man vidare och med saknad upptäcker man plötsligt att man kommit till sista sidan. Detta är en sådan bok. Gärningsmannen avled alltså 2010. Vet man något om hans senare liv?

    Gilla

    1. En s.k. spoilervarning är på sin plats.

      1) Är det inte missvisande att tala om mord och mördare när gärningsmannen inte dömdes för uppsåtligt dödande? (Jo, det är det säger jag som torr jurist.)

      2) Var det verkligen så att viss personutredning föredrogs i tingsrätten inkilat i åklagarens förhör med den åtalade? Personalian brukar (numera i alla fall) redovisas sedan man gått igenom målet i sak och alldeles före pläderingarna.

      3) Är ”brottsdokumentär” eller ”kriminaldokumentär” (”krimdok”) gångbart i stället för true crime? Undvik under alla förhållanden ”sanningsbrott” (inte heller ”sannbrott’ som ju låter som ett slarvigt uttal av ”sandbrott”).

      Jag, som inte läser deckare av skäl du berör i boken, tycker att Söndagsvägen är alldeles utmärkt (bl.a. troligen för att det inte är en deckare). Omöjlig att lägga ifrån sig. Skriven med ett fint språk. Också fina skildringar av den dåtida samtiden. Vilket enormt forskningsarbete som måste ligga bakom slutprodukten. Hoppas du återkommer i denna genre, vad den nu än ska heta.

      Gilla

      1. Hej Thomas!
        1. I beteckningen har jag faktiskt följt åklagarens resonemang. Och det faktum att GM å ena sidan var högst medveten om medlets farlighet, å den andra använde en mycket stor dos, som var dödlig.
        2. Sådan var ordningen vid rättegången vid tingsrätten 1965.
        3. ”Kriminaldokumentär” är ett bra begrepp!

        Gilla

  4. Inhandlar samtidigt två böcker jag måste läsa: ”Söndagsvägen” och ”Till försvar för det öppna samhället” av George Soros, en man jag djupt respekterar, men vars bok nu lämnar mig tom och undrande – inte så mycket till vision och uppbyggelse; mera en katalog över allt gott han försökt åstadkomma. Jag kommer ingenstans, lägger den oavbrutet ifrån mig…
    ”Söndagsvägen” läser jag ut på lite drygt ett dygn.
    Den försätter mig verkligen i den tidsslunga som jag tror varit avsikten. Fram träder ljus, röster och dofter från när jag var barn, somrarna på 60-talet. Ett nära förflutet, som samtidigt är oändligt avlägset. Och till skillnad från Palmemord och utredning, där vi redan vet ”allt” och nyheter mest är nya galna hypoteser, är detta en historia jag aldrig hört talas om.
    Efter en urnnedsättning på Skogskyrkogårdens kvarter 23 är det liksom ofrånkomligt att vandra över till närliggande 14E, till graven som förstås fortfarande finns, men inte längre har nåt nummer – och sedan sätta sig på moppen och via Tallkrogen styra ner mot Söndagsvägen.
    Där ser ut som jag föreställt mig, men allt är så litet, avstånden så korta… en sorts folkhemsminiatyr. Jag kör ner förbi 88:an, till vändplanen. Släcker moppen, tar av hjälmen och tänder en cigg. Allt är nästan lika händelselöst som en stillbild, en sommareftermiddag i ett svenskt villa- och radhuskvarter. Det är snudd på dagen 55 år senare. Sorl och rörelser från andra tider flyter ut och in ur stiltjen.
    Jag larmar moppen och tar den korta promenaden. Nån tittar upp från arbetet i rabatten och följer mig med blicken… är grannskapets invånare införstådda och förberedda på denna senkomna och säkert helt oväntade nya uppmärksamhet? Är de störda eller lite hedrade? Hur många okända och främmande besökare vandrar runt på Söndagsvägen eller står bara stilla och stirrar på enskilda husnummer varje dag? Kanske är det bara jag?
    Jag måste gå upp på baksidan också. På gångvägen. En mamma i hijab tränar sin pojke att cykla. Jag tänder en cigg till och blickar mot fönstret. Lövverket är kraftigt och jag försöker greppa sambandet mellan grönska och glömska.
    Sen sätter jag mig på moppen och far tillbaka mot stan. Det var bra att jag åkte hit, det var nödvändigt. Men jag är rätt säker på att jag aldrig kommer att återvända.

    Gilla

  5. Jag berättar om Hökarängens historia i sommar och berättar även om din bok som ovanligt många läst. Nu läser jag den själv trots att jag inte gill krim böcker. Dock, din bok är annorlunda och griper tag i en eftersom du berättar om så mycket annat. Det gläder mig också att du talar vackert om Kristina Lugn, har du lyssnat på hennes bokcirkel i Hökarängen?
    Jag har en fråga också; vart kommer uppgiften att endast villor skulle byggas i Hökarängen?

    Gilla

    1. Det ÄR ett ord, det kan jag intyga, även som ledamot i Svenska Akademien. Ukroni är samma sak som kontrafaktisk historieskrivning. Ukroni = tid som inte finns, jämför Utopi = plats som inte finns.

      Gilla

  6. Jag sträckläste din bok, därefter har jag inte kunnat lägga den helt åt sidan utan nästan dagligen tagit fram den och fördjupningsläst valda delar av den . Tidsbeskrivningen är så fint fångad, 60-talet var fortfarande lite allvarligt och ”prudentligt”. Jag hade 1955, som 16-åring, fått anställning på Postgirot, ett stor arbetsplats med ca 5 200 anställda, flertalet kvinnor. Det var en fantastisk arbetsplats,mycket disciplin och hårt arbete, men också en mycket fin sammanhållning och kamratskap, fortfarande består mitt umgänge till stora delar av gamla ”postisar, från Postgirotiden.

    Tänker också på att om gärningsmannen lite tidigare, hade sökt sin anställning där som brevbärarbiträde, innan hans kvinnohat och mordfantasier fått fäste i hans själ, kanske hans livsöde helt förändrats, med sina språkkunskaper och sitt sirliga sätt hade han säkert blivit uppmärksammad och ”satsats på”. Det fanns ju i mitten av 60-talet ingenting som var omöjligt på arbetsmarknaden, att ha heltidstjänst,var en självklarhet för alla.

    En episod som du beskrev i boken var jag åsyna vittne till; jag var på väg till Hötorget när jag fick syn på författaren Vilhelm Moberg. Han gick precis framför mig på Kungsgatan utanför PUB, Han var klädd i en mycket elegant tweedkavaj, vävd i grått och blått. Jag ville tilltala honom, men vågade inte riktigt. När vi kom i höjd med Milles-statyn blev det ett våldsamt bråk och en polis tog strupgrepp på en ung kille som bar på en banderoll, som också fastnat runt hans hals. Jag blev rädd och vände på klacken. Sedan läste jag om detta i DN där demonstranten nämndes vid namn. Långt senare blev jag jag ögonopererad av Sköld Peter Mathis i Täby. Vid mitt återbesök efter ögonoperationen berättade jag för honom att jag sett debaclet vid Hötorget, han blev märkbart upplivad och gav mig en version av händelsen.

    Återigen, tack för att din bok blev en tidsmaskin som förflyttade mig tillbaka till 1965,

    Inger

    Gilla

  7. Hej, vet man vad som hände med Wagner sedan i Österrike? Han sattes väl först på något sinnessjukhus i stil med dem i filmerna Amadeus eller Gökboet, men släpptes han lös senare?
    Jag skulle dessutom ville ställa att par frågor på ett ett par helt andra områden, men vet inte om det är lämpligt att störa en akademiledamot med dessa.

    Gilla

    1. Jag vågar inte säga exakt vad som hände med honom, faktiskt. Annat än att han dog där 2010. När han försvinner ur landet är han inte längre intressant utifrån mitt och bokens perspektiv.

      Gilla

Lämna ett svar till Peter Rydh Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s