Jag sitter på Årstateaterns scen med den tyske författaren Daniel Kehlmann. (Hann dit med tre minuter till godo, efter att ha tagit buss 160 från Gullmarsplan; kvällen är novembermörk och regnig.) Han är nog mest känd för sin bok ”Världens mått”. Det vi ska prata om är dock hans nya roman ”Tyll”, som handlar om det Trettioåriga kriget.

Samtalet flyter på lätt. Kehlmann är klipsk, kunnig, nyfiken. Min gamla bok ”Ofredsår” är en av hans inspirationskällor, vilket jag kan se bara med ansträngning. (Så skicklig är han.) Den där dryga timmen går fort, och vips sitter jag i en taxi på väg till Centralen. Vi har bytt e-postadresser. (Jag hittade ej mina visitkort, och vem behöver sådana nu för tiden?) Med mig har jag också några idéer som har dykt upp under vårt samtal:

1. En bok är ett sätt att lära sig skriva en bok. Men det gäller bara den boken. När man börjar på en ny måste man lära om på nytt.
2. Skillnaden mellan en historiker och en skönlitterär författare ligger ej i formen utan i relationen till det ovetbara.
3. För att ge en övertygande bild av det förflutna inifrån behöver man ej låta bli att använda nutida ord, men man måste akta sig för att använda nutida begrepp.
4. Problemet med vissa historiska romaner är ej att de hittar på för mycket, utan att de hittar på för litet.
5. Dock finns det sammanhang och fakta som aldrig får fiktionaliseras, av moraliska skäl. (Som exempelvis att framställa konspirationsteorier använda för att rättfärdiga massmord som vore de fakta.)
6. Historiska romaner är en fabel om samtiden.